– Jag har aldrig upplevt en dag när jag inte haft lust att springa. Det är något fel i min hjärna, säger Åsa Miemois.
På utsatt klockslag kommer hon i raskt tempo in på parkeringen till elljusspåret i Knivsta med treårige Linus sovande i springvagnen. Den här morgonen har ekipaget hängt med på en tiokilometersrunda innan Åsa avlöste maken Carl på fotbollsplanen. Även han fick till en springtur medan dottern Alice spelade matcher och anländer i bil strax efter Åsa. Två sorters hembakta kakor dukas upp på ett av träningsanläggningens bord.
Ett sätt för Åsa och Carl att få till snittet på en eller två dagliga träningstimmar är att turas om att cykla eller springa de dryga två milen till jobben i Uppsala. Och på helgerna vaknar de tidigt och har ofta klarat av träningen redan vid tiotiden.
Långloppen är inget utslag av medelålderskris för Åsa och Carl, i dag 36 och 49 år. Åsa tränade fotboll som barn, men insåg vid 18 års ålder att hon var bättre utan boll och övergick till att springa maraton och göra en svensk klassiker. Carl ägnade sin ungdom åt simning. Sedan de blev ett par för tolv år sedan har de sporrat varandras träningsintresse.
– När vi träffades drömde Carl om att genomföra ett Ironmanlopp. Så för att imponera på honom gjorde jag det ett år senare, skojar Åsa.
– Och att du sprungit tio maraton gjorde att jag ville testa det, säger Carl.
Inom triathlon kan de numera tävla tillsammans. Loppet Ironman brukar räknas som ett av de tuffaste idrotten har att erbjuda. Åsa och Carl har upprepat prestationen flera gånger.
– Det är en så mäktig känsla att klara av det, att gå i mål efter tolv timmars maxpuls, säger Åsa.
– Den dagen är som examen, det jobbiga är vägen dit. Särskilt sista månaden tänker, sover och drömmer man tävlingen, så för att familjelivet ska funka har vi oftast turats om att göra loppet olika år, säger Carl.
Senaste åren har han och Åsa märkt av ett ökat intresse för de mest krävande tävlingarna. Men trenden till trots går det samtidigt att påstå att svenskars träning blivit mindre extrem. Det menar Mikael Mattsson, forskare i idrottsfysiologi.
– Även om folk pratar om att de tränar mycket är det enligt forskningen väldigt få som gör det, säger han.
Han tar som exempel resultat från Stockholm maraton.
– Jämfört med på 80-talet är det fem gånger fler som springer, men den tid som i dag krävs för att komma på plats 100 hade bara gett plats 500 då.
En förklaring tror Mikael Mattsson är att samhället byggt bort fysisk aktivitet till förmån för ett bekvämare liv. Maratonlöparnas grundfysik var helt enkelt bättre för 30–40 år sedan.
– Då var det till exempel vanligare att cykla eller gå till jobbet, medan man nu oftare tar bilen.
Det som han däremot ser som mer extremt i dag är att man vid sidan av löpträningen måste prestera mer även på andra områden.
– De som tränade på 80-talet hade inte samma samhälleliga stress och belastning. Att träna 12 timmar i veckan är inte extremt i sig, men blir det för den som dessutom ska jobba 50–60 timmar och göra en massa annat. Då missar man ofta återhämtningen.
Åsa Miemois är noga med att lägga sig i tid på kvällen och tycker att nattsömnen räcker som vila. Hon tror också att en god mental hälsa är avgörande för att klara livspusslet.
– En del har det jättetufft med till exempel sjuka barn eller arbetslöshet. Hade vi ett mindre friktionsfritt liv skulle säkert mer tid för återhämtning behövas.
Hon är samtidigt övertygad om att hennes goda fysiska kondition gör att hon orkar vardagen bättre.
– När jag lägger mig på kvällen är jag trött, men sällan under dagen. Och jag är aldrig sjuk, har inte haft feber på tio år.
Med åldern märker Carl att han blivit stelare och oftare känner av småkrämpor. Då ser han fördelar med att träna triathlon, där olika grenar varvas.
– Mina ben skulle inte palla att springa flera mil om dagen, men det fungerar bra att växla av med cykling, simning och styrketräning.
Åsa och Carl tycker att deras relation stärkts av ett gemensamt träningsfokus. Det underlättar att vara överens om prioriteringar, både vad gäller tid och pengar.
– Träningen är vårt intresse och njutning. En massiv träningshelg är romantik för oss, säger Åsa.
Hon vet att inte alla förstår valet att lägga 6 000 kronor var på att delta i Ironman.
– Men vi lever det liv vi vill och känner inte att vi försakar något.