– Det fanns inte så mycket konst att tillgå i Hammarstrand i Jämtland där jag är född. Men när jag var liten gillade att pyssla, rita, sy, ja allt som har med händerna och skapande att göra, säger Katarina Sundkvist Zohari.

Hon hade en bildlärare i grundskolan som alltid uppmuntrade och bekräftade henne och som gjorde att Katarina gärna hängde kvar i bildsalen efter lektionerna. Där lades grunden till hennes fortsatta skapande. Via folkhögskolor tog hon sig så småningom in på Konstfack och avlade en Magisterexamen i keramik.

Vi träffas i hennes ateljé som hon delar med de andra medlemmarna i konstnärskollektivet HAKA, i Ulleråkers gamla hospital, en enorma vit byggnad med stora vackra fönster.

I april i år blev Katarina Sundkvist Zohari tilldelad Region Uppsalas stipendium. Pengarna, 30 000 kronor, använde hon till att få möjlighet att koncentrera sig i ateljén under sommaren. I vanliga fall lönearbetar hon som mest under sommarmånaderna för att få tillvaron och vardagen att gå ihop. Hon tjänstgör som bildpedagog på Bror Hjorths Hus.

– Jag hade två tre veckors superkoncentration i ateljén. Jag hade total egentid, familjen var bortrest och jag jobbade hela tiden. Jag var verkligen inne i ett flow. I vanliga fall är min tillvaro ganska splittrad, det är frustrerande att veta hur bra det skulle kunna bli om jag hade möjlighet att koncentrera mig på konsten hela tiden, säger hon.

Vad händer i dig då du har möjlighet till att koncentrera dig?

– Konsten tar tid och för att det ska bli bra krävs det också fokus. Jag kan se på mina skulpturer om det har varit stressigt. Det krävs också att man mentalt är i själva processen, att man har fokus och kontinuitet, då det blir bättre, absolut. Jag har heller inga problem med att vara själv, ensam. Jag tror att det har med lyckoruset i att arbeta med händerna att göra. Skapandet blir lite grann som en drog.  Får jag inte skapa blir jag jättesur och grinig. Då säger familjen till mig att jag ska gå till ateljén, säger hon och skrattar.

Katarina Sundkvist Zohari gillar verkligen kontakten med materialet under sitt skapande. Det var också anledningen till att hon valde leran framför glaset när det var dags att välja inriktning under studierna på Konstfack.

– Glaset kände jag på en gång ... det kan man ju inte ta i, det är för hett. Jag gillar själva görandet. Glas är dessutom för snyggt, säger hon.

Hon blir tyst länge, länge och tänker efter vad hon egentligen menar med att glas är för snyggt. Hon börjar förklara ett par gånger, tystnar emellan och tar sedan åter sats, för tredje gången.

– Det finns något förföriskt och lite vackert med glaset. Sedan är det väl ytan, de associationer den ger. Leran är lättare att forma, rent tekniskt. Leran kan vara mer rå än vad glaset är och det är spännande med ytor, säger hon till slut.

Hon arbetar på olika konstprojekt, är med och driver Köttinspektionen Konst, är styrelseledamot i Uppsala konstnärsklubb och nu stundar vernissage på Uppsala konstmuseum på lördag i samband med utdelningen av Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne. Katarina själv har också tilldelats det stipendiet, år 2001. Men hon är ingen publikfriare.

– Nej, hur gör man det? Om någon tycker om det jag gör är det en bonus, säger Katarina Sunndkvist Zohari.