Den röda katten Cesar, en 14-årig cornish rex, vill inte bli störd när den äter, då drar den svansen tätt, tätt intill kroppen och kryper ihop. Men när han ätit klart. När han är mätt. Då. Han vill vara med hela tiden, jamar högljutt och hoppar smidigt upp på bord, stolar och sittpuffar för att nyfiket komma närmare.
Christine Tillman skrattar och tar till slut resolut ner det silkeslena djuret i knät. Hon har en devon rex också som heter Milo, men han är döv och hör inte samtalet som pågår i vardagsrummet, han ligger i sovrummet och gonar sig.
– Jag har det bra nu. Jag har haft en tuff resa, men jag mår som bäst nu, säger Christine Tillman och smeker katten längs ryggen.
– Jag slutade att jobba när jag var 65 år och har aldrig längtat tillbaka till arbetslivet. Nu kan jag rå mig själv och ta hand om barnbarnen när det behövs, och hälsa på min mamma som nu är 91 år och bor på ett servicehem söderut, säger hon.
När UNT via telefon tar en första kontakt med Christine Tillman vill hon inte bli intervjuad. Hon säger att hon inte har något att berätta om sig själv, att hon inte är någon särskild och inte har åstadkommit något. När hon under vårt telefonsamtal blir varse, att väldigt många kvinnor svarar precis som hon gör när de får frågan om att bli intervjuad, ändrar hon sig. Christine Tillman vill stå upp för sig själv och därmed också visa att en intervjuad person inte alls behöver ha en enastående karriär, utmärkelser eller ha startat eget företag för att ha något att berätta. Det räcker gott och väl med att vara människa.
– Fast jag blir nervös nu när du väl är här. Men det är väl också lite så jag har gjort i livet, jag har mött mina rädslor genom att ta itu med dem. Jag har varit rädd för att köra bil mitt i stan och därför kör jag bil mitt i stan, säger hon och får det att låta väldigt enkelt.
På väggarna hänger konst, färgstark sådan. En av tavlorna i vardagsrummet, en liten inramad akvarell är signerad Nine. Det är Christine själv som målat. Ett skogslandskap i bakgrunden och närmast beskådaren en liten lealös gubbe med mörka ögon och en toppluva på sned. Han gör krumbukter med sina gummiartade ben.
– Det är min pappa som hoppar kråka. Han hade schizofreni. Jag har inte haft några bra förebilder, min mamma mådde inte heller bra. Jag fick tidigt ta mycket ansvar för mina föräldrar och hade inte någon som direkt satte några gränser för mig. Det ledde till att jag växte upp med ett väldigt dåligt självförtroende. Jag har heller aldrig varit speciellt privat, jag har inte riktigt lärt mig de gränserna, förutom när det gäller hänsynen till mina barn förstås, säger hon.
Christine Tillman sökte och kom in på musiklinjen på Lunnevads folkhögskola när hon var runt 20 år.
– Jag sökte den mest för att komma hemifrån, ifrån allt kaos som var. Mitt huvudinstrument var gitarr, säger hon.
Konsten och målandet har hjälpt henne i långa perioder. Känslorna har funnit sin väg ut genom penseln, färgerna och vidare ut på pappret. I dag längtar hon till skapandet men kan inte måla och hon har heller inte gjort det på ett par år.
– Det måste finnas ett djup, ett allvar för att jag ska kunna måla, jag försöker ibland men det är inte rätt läge. Jag mår kanske för bra helt enkelt och det är ju egentligen bra i sig. I stället syr jag mycket och stickar, och jag har gått flera kurser i ullbroderi bland annat på Wiks folkhögskola, det är viktigt för mig nu, säger Christine Tillman.