I en källarlokal i sitt bostadshus har Gunvor Jernberg plockat upp sina samlade bonader. Det krävs två tre stora resväskor för att forsla dem. Hon har rullat av bonaderna från de pappersrullar som hon förvarar dem på för att de ska förbli intakta. Nu hänger broderierna med klädnypor på snören, uppnålade runt väggarna, lagda i högar på borden och draperade över stolsryggar.
– Bonaderna är väldigt mycket en påminnelse om, en nostalgitripp tillbaka till mina rötter. Jag växte upp i Luleå kommun, jag har fortfarande ett hus där, dit jag ständigt längtar. En del bonader går att koppla direkt till människor jag känner, såna som jag fått ärva eller överta från släktingar. Jag fylls av både vemod och respekt för bonaderna med budskapen, säger hon.
Sin första bonad hittade Gunvor Jernberg på en loppis.
– Efter några år upptäckte jag att jag hade över tjugo stycken. Jag hade helt enkelt börjat samla på dem. Jag hängde dem på ett klädsträck i farstun i huset i Västerbotten, säger hon.
På en del bonader finns stavfel. Det beror förmodligen på att texten missuppfattats, eller att mönsterförlagorna kopierats om och om igen. Själv har inte Gunvor Jernberg broderat, bara som ung. Men ett liv som ensamstående förälder och heltidsarbete som gymnasielärare har inte tiden räckt till.
– Som ung broderade jag. Men jag fick inte godkänt av syrran, baksidan var inte tillräckligt snygg. Hon sprättade upp och sydde om. Nu är ögonen inte riktigt med, det krävs bra syn. Jag har reflekterat över det och kvinnorna som broderade för hundra år sedan då det bara fanns fotogenlampor i husen, säger hon.
Att förse familjens hem med textilier som lakan, handdukar och gardiner har genom historien varit kvinnors ansvar. Enligt Marie Fagerlind, hemslöjdskonsulent på Upplandsmuseet, kom bonaderna in i allmänhetens hem strax före och omkring sekelskiftet och blev ett mode som spred sig via postorderkataloger och mönstertidningar. Ursprungligen fanns bonader troligen redan på vikingatiden då man prydde sina hem med hängkläden och takdukar. Kungligheter och senare borgerligheten fördrev tiden under 1800-talet med handarbete. Drottning Sofia hängde tänkespråkstavlor, religiösa sedelärande texter sydda med korsstygn, i flera rum.
I gerillaslöjdens fotspår med föregångare som Sarah Corbett som använt bonadsbroderiet till att påverka politiska beslut och uppmärksamma orättvisor, finns i dag flera konton på Instagram och i andra sociala medier. Men nu är budskapen inte längre så religiösa eller moraliska. ”Om du fokuserar på det positiva så håller jag koll på resten” och ”Vad i helvete var det – 2020” är bara ett par exempel.
Anna-Lena Jarl är textillärare och diakon och har arbetat bland annat med integration i projektet Nyby vision, och tagit hjälp av broderi.
– En period arbetade jag med afghanska kvinnor. Vi lärde oss mycket av varandra, de använder sig ofta av korsstygn i sina broderier. Vi kunde inte varandras språk men vi kunde kommunicera via stygnen, säger Anna-Lena Jarl.
Anna-Lena broderar själv och pyntar i kolonistugan, något hennes 18-åriga son reagerat starkt emot.
– "Det finaste vi har, det sätter du upp i kolonistugan! Vi sätter upp dem här hemma i vardagsrummet i stället.", säger han till mig, säger Anna Lena Jarl och skrattar.