Mary Spencer är troende katolik och hon har en djup gudstro, den finns med henne, runt henne och hon ropar ut den med glädje till alla som vill lyssna. 

– Det är Gud som bestämmer över kroppen, när den är färdig lämnar vi den, den är till låns. Själen har vi också till låns, vi lämnar tillbaka den till Gud när vi dör. Han kan lyfta havet, han kan krossa vår stad, han kan göra saker som ingen forskare i världen har svar på, säger Mary Spencer.

De senaste åren har varit en prövning för Mary Spencer. För några år sedan upptäckte hon en knöl i bröstet. Hon befann sig i Ghana då och läkarna där sa åt henne att åka hem till Sverige. Men Mary ville ta emot sina svenska vänner som äntligen skulle komma ner och besöka henne i hemlandet. Hennes syster som är barnmorska, gav henne rådet att be sina vänner att inte komma, att avboka resan.

– Jag ville så gärna att mina vänner skulle komma till mig i Ghana. De hade bara hört om sjukdomar och elände i Afrika i massmedia men när de hörde mig berätta om Ghana och allt det positiva och goda som finns där, ville de för första gången åka dit, då ville jag inte avboka besöket. Min tro höll mig stark och jag orkade med det, säger hon.

Efter julen när hon kommit hem till Sverige opererades hon på Akademiska sjukhuset. Hon visar ärret, det är läkt, men efter alla cellgifter svullnade hennes händer. På sin högra hand har hon ständigt en bomullshandske som skydd.

Hur kan din tro vara så stark?

– Jag tror att jag har den hemifrån, från mina föräldrar. Barn får den största kärleken från hemmet. Men vi måste alla hjälpas åt med alla barn. Jag har lånat den här jorden från barnen och jag ska lämna den fin till dem. De ska sedan vårda den och lämna jorden fin till sina barn. Genom min sjukdom har jag hittat så mycket att vara tacksam över, säger Mary Spencer och skrattar varmt och högt.

Precis före intervjun har hon varit till affären och handlat saffransbullar. Hon plockar fram dem, lägger dem på ett fat, hon sätter på tevatten och plockar fram apelsinjuice. Under tiden pratar hon oupphörligt och berättar om sitt liv och framförallt om "sina" barn. 1997 startade hon tillsammans med sin syster Cecilia Spencer, St Clare Preparatory School i Accra, Ghanas huvudstad. De började med fyra barn, i dag går det 400 barn där. Hon ser stora skillnader mellan barnen i Sverige och barnen i Ghana, och då menar hon inte enbart materiella skillnader. I Ghana lär sig barnen att livet är hårt och alla vuxna säger till allas barn, säger hon.

– Våra barn här i Sverige skriker efter vår, de vuxnas, kärlek och bekräftelse. Vi måste börja inse att när en 15-åring dödar en annan 15-åring som hände nyligen, då handlar det inte om barnen, det handlar om oss vuxna. Felet ligger hos oss föräldrar, skolan, myndigheterna och hela samhället. Vi behöver alla varandra, barnen behöver oss och vi måste hjälpas åt för att se och bry oss om varandra mer, säger Mary Spencer och hennes röst har fått ett lägre, allvarligare, tonläge samtidigt som hon betonar i stort sett varenda stavelse.

Mary Spencer tar sig fram i Uppsala med cykel. Det var barnen i området som lärde henne, hon övade tillsammans med dem på cykelbanan som går förbi hennes hus på Kvarngärdet, hon berättar samtidigt som vi ska gå ut för fotografering och i samma veva byter hon också om till en fantastisk klänning i grönt och stark rosa.

– Den här har min syster Joyce sytt, hon är designer hemma i Ghana, säger Mary Spencer.