På sängen i studentrummet på Johannelunds teologiska högskola beskriver Ruya Setto sig själv som stark och sårbar. Utåt sett är det styrkan som märks mest.
– Men nästan varje kväll har jag panikattacker, gråter och skriker in i en kudde, säger hon.
Ångesten har hon med sig från uppväxten i krigets Bagdad. Något år efter mammans död i lymfkörtelcancer kom al-Qaidas hot om att konvertera till islam eller dö. Ruyas pappa lämnade henne hos släktingar för att hitta en bättre framtid, men minst lika mycket påverkades hon av sin traumatiska skolstart. Särskilt minns Ruya ett tillfälle när hon inte kunde svara rätt.
– Läraren gav mitt ett slag på ryggen och tvingade mig stå på ett ben med händerna mot väggen. Jag grät medan de andra gjorde narr av mig.
Ruya låtsades vara sjuk för att slippa gå till skolan, men släktingarna kom på henne.
– De slet mig ur sängen och tvingade på mig skoluniformen medan jag grät i fullständig panik. Jag blev slagen med en gummitoffla och någon minut senare hotade mormor med kniv att döda oss båda om jag inte gick.
När Ruya som åttaåring kom till Sverige var det med stora förväntningar på landet där man inte slår barn. Men ekonomisk oro, avsaknad av vänner och psykisk sjukdom i familjen, gjorde den första tiden mörk.
Överkastet på studentrummets säng täcks av en stor Barbieliknande sagoprinsessa. Minnet från barndomens Irak illustrerar åttaåriga Ruyas fantasier om ett bättre liv.
– Mina Barbiedockor gjorde allt jag inte fick – gå på bio och åka till simhallen. De hade vänner och var fina, medan jag var ensam, tjock och ful.
Redan första dagen i svenska skolan drabbades Ruya av svåra ångestpåslag. Minnet av våld och kränkningar fick kroppen att uppleva skolmiljön som en fara, hon grät och ville inte tillbaka. Reaktionen skulle återkomma varje gång hon bytte från ett skolstadium till ett annat. Som värst var situationen i sjuan.
– Jag stod ofta med tårarna rinnande. Ångesten fick kläderna att göra ont mot huden, jag planerade ta mitt liv, men klarade inte av det för pappas skull.
Vändpunkten kom när Ruya fick antidepressiv medicin och kunde ta emot terapi. Hon kom in i kyrkans kör, konfirmerade sig och fick vänner. Även i skolan blev allt bättre.
Men i nian fick hon veta att en kille i klassen under tre års tid publicerat foton och filmer med kränkande kommentarer om hennes utseende. Situationen eskalerade med fysiskt våld och knivhot. Skolans personal kunde varken tvinga killen byta klass eller stänga av honom.
Till slut fick Ruya kraft att lösa situationen på egen hand, med ord och kärlek. På skolans kringbyggda gård konfronterade hon klasskamraten med frågan vad hon borde be om ursäkt för.
– Han blev helt ställd och sa att jag inte gjort något.
Scenen slutade med killens ursäkt och Ruyas förlåtelse.
– Jag gav honom en kram och stack därifrån. Rektorn satt bara bredvid.
Under tiden i Sverige har Svenska kyrkan blivit en fast punkt och trygghet i Ruyas tillvaro. Beslutet att bli präst tog hon som åttaåring.
– Jag ville göra samma sak för andra som församlingen gjort för mig, vara den som tar emot människor med kramar och kärlek.
I rollen som Sveriges första kvinnliga präst från Irak kan Ruyas tunga bagage bli en styrka.
– Jag kommer öppna vägar för andra och vara en länk mellan människor från mellanöstern och det svenska samhället.