Azadeh Mahdavi-Kiya Àr den som vaknar först av alla i familjen. Efter en liten stund för sig sjÀlv drar hon igÄng med att fÄ fart pÄ resten av familjemedlemmarna, ser till att de tre barnen fÄr i sig frukost och kommer till skolan innan hon sjÀlv promenerar till jobbet. DÄ stoppar hon hörlurarna i öronen och lyssnar pÄ spansk radio. Trettio minuter senare Àr hon framme vid Katarinaskolan pÄ Nedre Slottsgatan dÀr hon arbetar som lÀrare i spanska, engelska och svenska som andrasprÄk.
â Jag trivs exceptionellt bra, men sedan i höstas har jag gĂ„tt ner i tjĂ€nst och lĂ€ser till speciallĂ€rare. Jag strĂ€var efter en jĂ€mlikhet i skolan utifrĂ„n elevers förutsĂ€ttningar. Det ligger mitt hjĂ€rta nĂ€ra, sĂ€ger Azadeh Mahdavi-Kiya.
SprÄkintresset har satt tonen till yrkesvalet. PÄ gymnasiet lÀste hon ett engelsksprÄkigt gymnasieprogram sÄ det kÀndes naturligt att fortsÀtta plugga engelska och sedan vidare till gymnasielÀrarprogrammet. DÄ lÄg inte heller spanskan lÄngt bort.
â Jag tror att de flesta sprĂ„klĂ€rare har den drivkraften, att man intresserar sig för hela paketet. BĂ„de sprĂ„ket och kulturen. Jag tvingade ner min man till CĂĄdiz i Spanien i ett halvĂ„r nĂ€r vi hade tvĂ„ barn. Han fick vara förĂ€ldraledig pĂ„ stranden medan jag undervisade i engelska, sĂ€ger hon och skrattar.
Vi trĂ€ffas i ett rum i Katarinaskolan. Skoldagen har bara börjat, nĂ„gra av Azadeh Mahdavi-Kiyas elever skriver uppsats. Ena korridorens vĂ€gg pryds av poem skrivna pĂ„ spanska, hon tycker om att visa sina elevers alster för andra. Ăver huvudtaget verkar hon vara en mĂ€nniska som gĂ€rna framhĂ€ver andra utan att för den skull sĂ€tta sig sjĂ€lv i bakgrunden. Hon drar ofta igĂ„ng aktiviteter pĂ„ skolan och tycker att det inte kostar nĂ„gonting att vara snĂ€ll mot andra men att det ger mycket tillbaka. Vid hennes arbetsbord i lĂ€rarrummet hĂ€nger en affisch med texten: Myter och fakta om flersprĂ„kighet.
â Fortfarande finns det en generation, jag har sjĂ€lv fĂ„tt höra det pĂ„ barnavĂ„rdscentralen, som tror att flersprĂ„kighet skulle göra att barn blir sena i sitt sprĂ„k och att man av den anledningen ska hĂ„lla sig till att prata ett sprĂ„k. Mina barn Ă€r tresprĂ„kiga. Jg har precis börjat undervisa extra pĂ„ lĂ€rarutbildningen dĂ€r jag har vuxna elever som skolar om sig. Flera av dem har sĂ„ mycket kunskaper kring flersprĂ„kighet och jag hoppas att den kunskapen sĂ„ smĂ„ningom sipprar ner till gemene man sĂ„ förĂ€ldrar inte behöver oroa sig nĂ€r barnen blandar olika sprĂ„k.
Azadeh Mahdavi-Kiya föddes i Iran. Hon flyttade till Sverige nĂ€r hon var sexâsju Ă„r, 1987 kom hon till Uppsala. Det var en flytt med anledningen att de har slĂ€ktingar som bor hĂ€r. Azadeh kĂ€nner sig berikad vad gĂ€ller sprĂ„k och kultur.
â Jag har tillgĂ„ng till olika kulturer och olika sprĂ„k det ger mig olika infallsvinklar pĂ„ olika problem, jag kan se saker i olika sammanhang. Min bakgrund har förstĂ„s Ă€ven pĂ„verkat mig sprĂ„kligt, ju fler sprĂ„k man kan desto fler likheter kan man se mellan sprĂ„ken, nĂ„got som jag brukar anvĂ€nda mig av med mina elever i klassrummet.
Den persiska kulturen intresserar henne mycket, speciellt maten.
â Mammas matlagning Ă€r en klassiker, det Ă€r spĂ€nnande. Vi försöker ocksĂ„ hĂ„lla flera traditioner levande hemma. Vi firar jul, persiska nyĂ„ret och DĂa de los muertos och alla helgons dag. Den svĂ„righeten jag upplevde nĂ€r jag var yngre, att jag inte hörde hemma nĂ„gonstans, jag var svensk i Iran och iransk i Sverige, upplever jag inte lĂ€ngre. I dag Ă€r andras syn pĂ„ mig mindre viktig, sĂ€ger Azadeh Mahdavi-Kiya.