Han växte upp i Tillberga utanför Västerås och gick som tonåring till sjöss som lättmatros. Med sig hade han sitt dragspel och sin gitarr, och det var på en nattklubb i Amsterdam som han stod på scenen första gången. När han mönstrat av som 18-åring såg han en annons i Västmanlands Läns Tidning att SL i Stockholm sökte personal. I början av 50-talet fick han anställning som busskonduktör och flyttade till storstan.
– På söndagseftermiddagarna gick jag alltid på Klubb Harlem på Nalen. Där fanns en öppen scen, med komp som bara väntade. Vem som helst kunde gå upp och sjunga, säger Gerhard Lundkvist, som nu byggde upp sin självkänsla och sin scenvana. Hans egen stora idol på den tiden var Johnny Ray (känd för låten ”No wedding today” och för att gråta i micken medan han sjöng).
Gerhard Lundkvist deltog flitigt i olika amatörtävlingar, och började resa runt och framträda på ungdomsgårdar runt om i Stockholm.
– Herregud, det var rena hysterin på den tiden. Publiken var mest flickor i nedre tonåren. De skrek och grät och kastade upp små nallebjörnar på scenen, säger Gerhard Lundkvist som nu fick sitt artistnamn Little Gerhard.
När rock’n’rollen slog igenom på 50-talet valde många artister att lägga ”Rock”- före sitt namn, som Rock-Ragge och Rock-Olga. Men Gerhards manager tyckte inte att Rock-Gerhard klingade något vidare:
– Eftersom jag inte är så högväxt så blev det Little Gerhard.
Han framträdde för första gången på Nalen med eget band nyårsafton 1957 och fick i samband med det kontrakt med skivbolaget Karusell. I början av 1958 skivdebuterade han med ep:n ”What you’ve done to me” som blev hans stora genombrott. Samma år utsågs han till först Sveriges och sedan hela Nordens rockkung. Uppföljningen ”Buona Sera” blev en jättehit.
– Jag fick en guldskiva för låten. 100 000 exemplar var ovanligt på den tiden.
1962 kom ”Den siste mohikanen”. Jag minns den själv från barndomen, och när jag berättar det för honom skrattar han gott och lite resignerat:
– Den har förföljt mig i alla år och blivit mitt signum. Ute på spelningar frågar folk redan i dörrhålet: ”Får vi höra Den siste mohikanen?”
Gerhard Lundkvist turnerade flitigt i folkparkerna i slutet av 50-talet och början av 60-talet med bandet The G-Men. Bland medlemmarna fanns Sten Nilsson och Stanley Granström (som bildade Sten & Stanley) samt vibrafonisten Lars Erstrand.
– Rocken var så ny att folkparkerna inte riktigt visste vad det var utan chansade, säger Gerhard Lundkvist som också turnerade i Västtyskland, detta utan att kunna ett ord tyska.
Att folkparkernas era är förbi beklagar han djupt, men anser att ”de fallit på eget grepp”.
– När jag slog igenom fanns det över 500 folkparker i Sverige. I dag är det visst 17 kvar.
Sedan tre år ingår han i The Cadillac Band tillsammans med Janne Lucas Persson, Claes-Göran Hederström och förre Streaplersmedlemmen Gert Lengstrand. Gästartister är Billy Burnette som spelat i Fleetwood Mac och Raymond Björling, operasångare som sjunger rock. The Cadillac Band har spelningar varje helg året runt, ofta i hembygdsgårdar och bygdegårdar.
– Det är där vår publik finns. De är inga ungdomar längre utan har skaffat volvo, villa, vovve, barn och barnbarn för länge sedan. Jag älskar dem! säger Gerhard Lundkvist hänfört, och berättar om hur vithåriga damer kommer fram till honom och frågar: ”Kommer du ihåg mig? Jag lyssnade på dig i Oskarshamn när jag var 15 år”.
– Då svarar jag alltid: ”Trevligt att se dig igen”. Och det menar jag. Jag har fin kontakt med min publik och har själv så roligt att det går inte att beskriva. Jag aldrig har mått så bra i hela mitt liv – och jag har aldrig haft så mycket jobb heller. Vi är bokade till december 2015, säger Gerhard Lundkvist innan han drar vidare på den pågående turnén med The Cadillac Band.