Klimatvarningar ingår i en politisk tradition

17 februari 2012 18:58

KLIMATET. Kommentar till Stephan Pomps insändare 9/2.
Stephan Pomp gratulerar Erik Nygren för ett ”rent retoriskt utmärkt inlägg i debatten”. Detsamma skulle kunna sägas om Pomps inlägg, men retoriken här består tyvärr i att upprepa samma tomma påståenden som alltid görs från den sidan: Det finns inget att diskutera, människans klimatpåverkan är odiskutabel, alla som är skeptiska till dessa påståenden är skumma typer, förmodligen lobbyister för storkapitalet ... och så vidare.

Skeptikerna anklagas för att ha en högerpolitisk tendens. Men i så fall är miljörörelsen och global warming-förespråkarna minst lika politiskt tendentiösa åt vänsterhållet. Det behövs mer än Pomps auktoritetsargument för att föra diskussionen framåt. Men varken Pomp eller någon annan i hans falang vill hålla sig till de rena sakligheterna i frågan: Är CO2-hypotesen verkligen ett vetenskapligt faktum? Problemet är förstås att hypotesen inte kan falsifieras på samma tydliga sätt som andra vetenskapliga teorier, utan verifieras utifrån antaganden och uppskattningar.

Hypotesen har därför inte status av någon exakt vetenskap. Hur mycket detta än påstås. Denna debatt ingår i en väl inarbetad politiserad tradition. På 70-talet fanns överbefolkningsdebatten, och på 80-talet den stora skogsdödsdebatten. Retoriken var densamma: Företrädarna gör stora anspråk på att syssla med ovedersäglig vetenskap och opartisk forskning. Kritiker ska helst hållas utanför debatten, som följaktligen blir mycket ensidig och polariserad.
Men inga av de förutsägelser som gjordes av överbefolkningsföreträdarna har slagit in. Skogsdöden visade sig vara en vetenskaplig myt, vilket finns utrett i exempelvis Forskning och Framsteg nr 2/2001 och i Vetandets Värld 4/11 2008 (båda kan läsas och avlyssnas nätet).

Rickard Beghorn
idéhistoriker och författare
Stockaryd

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!