KOMMMENTAR till Björn Westerstrands inlägg 23/4.
I Björn Westerstrands insändare finns inslag av en sådan karaktär som fundamentalister tar till. Visst finns det bättre energilösningar än bioenergi. Det finns alltid något som är bättre — oavsett vad det gäller. Men verkligheten är inte så enkel som i Björn Westerstrands värld!
Realistiska politiska beslut, marknadskrafter och priskänslighet gör att det inte omgående går att ställa om energiförsörjningen till de energikällor som vi, just nu, tror är allra bäst.
Under resan till visionen om det perfekta energisamhället finns flera saker som måste beaktas. Bland annat är mångfald och konkurrens mellan olika energilösningar viktigt. Det utvecklar tekniken och sänker kostnaderna. Visst vore det bra att ha förnybara energilösningar helt utan bränslekostnad och det kan vara en del av visionen. Att hushålla med energi är förstås alltid klokt. Men att i nuläget avstå trädbränslen, skulle innebära att man gynnade fossila bränslen. I ett europeiskt perspektiv innebär det kol, och det vill nog inte många beslutsfattare gynna.
Biobränsle, oavsett om det är rester från skogen eller åkern, produceras som bekant via fotosyntesen. Fotosyntesen har fungerat i ganska många år och drivkraften kommer från solljuset. Förutom att omvandla luftens koldioxid till bundet kol i exempelvis ved får vi som bonus livsnödvändigt syre. Denna process pågår ständigt och ger bränsle som rimligen kan definieras som förnybart
Men även andra faktorer är avgörande.
Det biobränsle som används i Sverige är i huvudsak inhemskt, och ur beredskapssynpunkt är det av stor vikt att vara oberoende av energiimport. Och den kraftiga ökningen av storskalig biobränsleanvändning i Sverige under 1980-talet och framåt tillkom av kraven på inhemska resurser.
Och det årliga uttaget är givetvis klart mindre än den årliga tillväxten. Dessutom är sysselsättning en positiv bieffekt.
Visserligen är jag lite part i målet, såsom ibland konsult åt Energimyndigheten, men att som Westerstrand anklaga Energimyndigheten för att vara svagsint är en oförsvarlig förolämpning. I praktiken är det i stället så att om vi avstår biobränsle är det fossila bränslen och kärnkraft som gynnas. I ett globalt perspektiv finns oerhörda pengar tillgängliga för att baktala förnybara biobränslen. 80 procent av jordens primärenergi är fossil och de stora vinsterna som hamnar i ett fåtal händer är en betydande maktfaktor. Men jag tror inte att sådant styr Westerstrand, snarare bristande helhetssyn.
Biobränsle är en liten men viktig del i arbetet för att minska fossilberoendet. Det pågår en stark utveckling av energikällor som drivs utan bränslekostnad och det är givetvis bra. Men det bästa, som vi inte ens vet vad det är, får inte bli det godas fiende. Under överskådlig tid kommer hållbart biobränsle, i Sverige och globalt, att vara ett mycket klokt, förnybart alternativ.
Hans Nordström
Uppsala