Vi har alla läst om den fascinerande upptäckten i Gamla Uppsala. En stolprad på 900 meter, från Storgården till Samnan, precis där järnvägstunneln i framtiden kommer att gå. Om några veckor när schaktningsarbetena kommit i gång på allvar kommer alla spår efter stolphålen att vara helt utplånade för all framtid. Men ... det finns ett ljus i änden på tunneln.
Vid Trafikverkets öppna hus framkom det att när tunneln väl är byggd kommer marken ovanför att återställas till en slät yta, som dessutom inte får bebyggas på något sätt på grund av tunneln. Eftersom nu tunneln löper efter samma sträckning som den uppgrävda stolpraden finns ju möjligheten att ovanpå tunneln placera ett antal markljus infällda i gräsmattan, till exempel. med en liten krans av sten från trakten, som markerar var de forna stolphålen stått. På dagen skulle man se raden av stenkransar som en lång linje i gräsmattan, men på natten skulle det bli rent magiskt när en flera hundra meter lång rad av markljus lyser upp mot himlen.
Varför är det då så viktigt att på något sätt fysiskt markera var den gamla stolpraden stått? Jo, sedan vi nu genom besök på platsen och genom media blivit så medvetna om den ingår den för all framtid på ett organiskt sätt i vår bild av fornminnesområdet Gamla Uppsala och den högkultur som fanns där redan före kungshögarnas tid. Därför borde den också synas som ett fysiskt uttryck i fornminnesmiljön.
Det finns många detaljer att fundera på, men det viktiga är att den arkeologiska sensation som stolpraden utgör på något sätt bevaras för framtida besökare, och inte blir ett minne bara för oss som råkade besöka utgrävningarna.