InstĂ€llningen till de Ă€ldre i arbetslivet hĂ„ller pĂ„ att Ă€ndras. Pensioneringen behöver inte betyda att man lĂ€gger av. Om hĂ€lsan stĂ„r bi och lusten finns kvar, Ă€r det lyckoÂsamt bĂ„de för den enskilde och för samhĂ€llet att de erfarna fortsĂ€tter att vara aktiva i arbetslivet.
PÄstÄendet Àr i och för sig inte oemotsÀgligt. Arbetsgivare kan vilja satsa pÄ innovationsbenÀgna ungdomar med förvÀntad lÄng tid kvar i arbetslivet.
För knappt tio Ă„r sedan ville till exempel Ericsson göra sig av med âĂ€ldreâ, varmed avsĂ„gs medarbetare redan i 35-Ă„rsĂ„ldern.
Under resor i Latinamerika har jag funnit universitetsinstitutioner med en lĂ€rarstab av tillbakablickande 80-Ă„ringar, som bĂ„de slutat forska och hĂ€nga med i litteraturen. Eller som en utredning om Ă„ldersdiskriminering sĂ„ finkĂ€nsligt skrev för nĂ„gra Ă„r sedan: âEtt upphĂ€vande av 67-Ă„rsgrĂ€nsen skulle kunna fĂ„ konsekvensen att arbetsförhĂ„llanden avslutas pĂ„ ett ovĂ€rdigt sĂ€tt.â
Men huvudtendensen sÄvÀl i Sverige som i Europa i övrigt Àr, som sagt, att motverka Äldersdiskrimineringen och göra det möjligt för dem som vill fortsÀtta, Àven om signalerna ibland Àr litet otydliga. För oss forskare har sÄlunda praxis vacklat hos forskningsrÄd och stiftelser om man ska ge forskningsanslag till pensionÀrer och hos fakulteter och institutioner om vilka resurser man ska kosta pÄ emeriterade medarbetare. (LÄt mig för att undvika missförstÄnd tillÀgga att jag sjÀlv alltid behandlats utomordentligt vÀl och inte har nÄgot att klaga pÄ, tvÀrtom.)
Den osĂ€kerhet, som dĂ€rför trots allt kan finnas om Ă€ldres forskares arbetsvillkor, har lett till ett fenomen, som man brukar kalla âthe new brain drainâ frĂ„n Europa till USA.
Torftiga ekonomiska villkor och religiöst och politiskt förtryck i vĂ„r vĂ€rldsdel ledde till den stora utvandringen i slutet av 1800-talet. Nazismen orsakade en andra vĂ„g av inte minst judiska forskare och efter andra vĂ€rldskriget kom snart en tredje, nĂ€r USA i en medveten, kulturell storsatsning köpte över de unga hjĂ€rnorna â âthe first brain drainâ.
Men nu kommer ett nytt sug frÄn det stora landet i vÀster. Den hÀr gÄngen Àr det 60-Äringarna som ger sig i vÀg.
NÀr vi i Europa letar efter verkliga stjÀrnor, till exempel för priser och utmÀrkelser som inte minst Sverige stoltserar med, finner vi dels att det stora flertalet finns i USA, dels att mÄnga av dem Àr födda nÄgon annanstans, kanske i Europa.
Dessa framstÄende forskare har varit oroliga för att de kanske inte skulle fÄ fortsÀtta sitt arbete efter uppnÄdd pensionsÄlder. Att det Àr möjligt i USA rÄder dÀremot inget tvivel om. Redan att efterfrÄga nÄgons Älder betraktas i detta land nÀrmast som ett federalt brott. Forskarna bryter dÀrför upp och med dem den forskargrupp, det nÀtverk, den forskarmiljö de byggt upp. Frukterna av ett helt forskarlivs mödor gÄr förlorade för hemlandet.
Vi för stÀndigt en diskussion om varför USA Àr överlÀgset Europa inom forskningen. Forskningspolitiken Àr en förklaring. I Amerika styrs universiteten av forskare, inte som i Europa av politiker, direktörer och ombudsmÀn. NÀr vi i Sverige delvis gjort oss av med den gamla sektorsforskningen, möter vi Änyo de sÄ kallade allmÀnrepresentanterna i EU:s allt viktigare forskningspolitik. Det Àr ocksÄ ironiskt att nÀr universiteten nu fÄtt möjlighet att sjÀlva pÄverka sina styrelser, förelÄr universiteten ofta sjÀlvmant de gamla vanliga politikerna, direktörerna och ombudsmÀnnen.
à ldersdiskrimineringen i Europa Àr en annan förklaring. Europa sÄr frön i form av forskarutbildning, tjÀnster och forskningsanslag. Men nÀr forskaren sedan vid mogen Älder bedömer att den fortsatta tillvaron Àr osÀker, Àr det USA som fÄr skörda frukterna.
VÄr vÀrldsdel förlorar pÄ grund av att vi nonchalerar just det vÀrde, pÄ vilket den europeiska vÀlfÀrdsstaten byggts upp: rÀtten till arbete.
Leif Lewin
professor emeritus
UNT 9/2 2013