Uppsala är i full fart med att konkurrensutsätta olika vård- och omsorgsverksamheter. I UNT 2/2 frågar sig vice ordförande i Uppsala Pensionärsföreningars Samarbetsråd Roland Edwardsson hur kvaliteten bedöms i prisupphandlingen av omsorg och några dagar senare 7/2 påpekar Gösta Munktell att kvalitet hos budgivarna inte säkras genom att de själva säger sig uppfylla vissa krav. Skribenternas oro gäller äldreomsorgen men det finns all anledning att även vara bekymrad över konkurrensutsättningen av LSS-verksamheten, det vill säga den omsorg som gäller personer med svåra funktionshinder (enligt Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).
LSS har en värdegrund som de ansvariga över huvud taget inte verkar känna till. I alla fall nämns den inte i de digra underlagen som nämnden för vuxna med funktionshinder (VFN) utarbetat. I stället kommer man med andra välmenande formuleringar. Men den egenhändigt hopsnickrade värdegrunden sammanfaller inte med LSS värdegrund.
Den stora skillnaden mellan LSS och socialtjänstlagen SoL är skillnaden i ambitionsnivå. LSS tillförsäkrar den enskilde svårt funktionshindrade medborgaren ”goda levnadsvillkor” medan SoL nöjer sig med ”skäliga”. I den praktiska verksamheten spelar det en avgörande roll vad gäller omfattning av stöd, graden av självbestämmande över hur stödet ska utformas och så vidare. Okunskapen om LSS värdegrund får genomslag på många olika ställen i underlagen. Listan på tveksamma punkter kan göras lång men jag vill nöja mig med två exempel.
Ett krav är att verksamheten ska ha ett rehabiliterande/habiliterande arbetssätt. Det kan låta bra men det stämmer inte alls med LSS värdegrund.
Det är naturligt att man ställer sådana krav i hälso- och sjukvården eller i verksamheter för missbrukare där stöd vanligen ges efter SoL. Där är ju tanken att man genom stödet just ska rehabiliteras så att man inte längre behöver stöd. I LSS har man gjort upp med duktighetsidén, att man ska träna bort sina tillkortakommanden. I stället har man rätt att vara som man är.
Pär Johansson, verksamhetsledare för Glada Hudik-teatern berättade nyligen hos Skavlan hur illa berörd han blev tidigt i sitt arbete med utvecklingsstörda. En gång i veckan samlades man och tränade knytning av skosnören. Den träningen hade visst hållit på i åtta år! Hans enkla recept, helt i linje med LSS, är att man ska utveckla det man är intresserad av och vill bli bättre på. Det är inte rehabilitering och utveckling som ska gälla för LSS utan ”goda levnadsvillkor”.
Ytterligare en punkt som skenbart kan verka vara i linje med LSS synsätt är påståendet att målsättningen i LSS-boendena är att alla brukare lagar sin egen mat i den egna lägenheten.
Självklart ska den enskilde laga sin mat och äta den i sin lägenhet – om han eller hon vill det. Det är alltså möjligheten till detta som LSS förespråkar, inte kravet att så ska det gå till. Jag brukar kalla LSS för en möjlighetslag.
Man måste alltid ha med detta ord så att det inte blir för personalens skull som den enskilde gör si eller så. Jag tror att många närstående kan uppleva hur personer i LSS-verksamhet kan känna sig ensamma och otrygga, medan personalen stolt talar om hur de som bor där utvecklats till självständighet och nu kan äta själva.
Över 80 procent av stödmottagarna har begåvningsmässiga funktionshinder som utvecklingsstörning och autism. På senare tid har VFN tagit ett bra initiativ till medborgardialoger för dem som berörs av kommunens LSS-politik. Vi som deltog senast, i november förra året, ser positivt på en fortsatt samverkan med politiker och tjänstemän. Det gäller för oss närstående att utnyttja vår lagliga rätt till samverkan i sådana här viktiga processer som konkurrensutsättningen. Representanter för intresseorganisationerna FUB och Autism- och Aspergerföreningen kan ge kunskap om vad funktionshindren innebär och vilka krav detta ställer på verksamheten.
Att det finns olika krav i ett förfrågningsunderlag säger naturligtvis inget om kvaliteten. De kan – under förutsättning att de är kopplade till LSS värdegrund och kan kontrolleras – utgöra vissa förutsättningar för kvalitet.
Men kvaliteten rör ju framtiden, hur blir det för de berörda? Får de ”goda levnadsvillkor”? Att bedöma kvalitet är svårt och nödvändigt. Även här är det självklart att de berörda ska vara med. Brukarmedverkan är nödvändig för att kunna tillgodose VFN:s goda ambition att använda ”upplevelsekriterier”.
Eftersom jag tror att både politiker och tjänstemän vill göra ett bra jobb och ge bästa möjliga stöd för våra skattepengar, så borde det vara mer effektivt att få med oss berörda och intresseföreningar på tåget istället för att vi kommer i efterhand och kritiserar.
Nämnden har nu fått en delvis ny sammansättning. Kanske kan det bli en uppluckring av blockpolitiken så att inte vänstern även nu får monopol på kraven att förbättra de funktionshindrades levnadsvillkor. Folkpartiet hade ju funktionshinderpolitiken med Bengt Westerberg som den store föregångsmannen, men i Uppsala har det partiet inte märkts något vidare, tyvärr.
Det vore sorgligt om partistriderna även fortsättningsvis skulle ta över i ett politikområde som väl ändå alla är överens om gäller de riktigt svaga.
Barbro Lewin
funktionshinderforskare
medlem i Uppsala FUB
UNT 10/2 2011