Svenska ängs- och betesmarker har minskat med närmare 70 procent under de senaste 100 åren, rapporterar Jordbruksverket. En viktig orsak är att antalet betande kor minskat i nästan samma takt.
Detta har stora konsekvenser för vårt lands åtaganden för att säkerställa och utveckla den biologiska mångfalden. Fler och större populationer av stora vilda växtätarna skulle i vårt land kunna uppfylla många viktiga men förlorade ekosystemtjänster. Genom sitt bete kan landskapet hållas öppet och mångfalden gynnas genom deras spridning av frö och gödsel.
Vi var alla jägare och samlare innan vi slog ner våra bopålar och började odla marken för ca 10 000 år sedan. Många av oss är det fortfarande.
Givet en uthållig och genomtänkt förvaltning, är viltet fortfarande en av våra viktigaste födoresurser. I Sverige äter ca 70 procent av befolkningen älgkött minst en gång per år. Viltköttet utgör 3-4 procent av vår totala köttkonsumtion.
Vi är dock många som delar på viltresursen, och synen på hur den ska förvaltas skiljer sig ganska dramatiskt. Den övergripande acceptansen för rika viltstammar är stor, men en ökande andel av befolkningen vill ogärna ha djuren i just sin närhet. Från de areella näringarna lyfts ofta skador på skog och åkrar, tomtägare oroar sig för sina tulpaner och äppelträd, golfspelare för uppbökade golfbanor.
Förvånansvärt nog tycks inte heller naturvården värdera de vilda växtätarna särskilt högt trots den dramatiska minskningen av äng- och betesmarker.
Ofta attackeras de på lösa grunder som smittspridare och, obegripligt nog, som ett hot mot andra växter och djur. Det är en skrämmande och olycklig uppfattning, som snarare leder till en fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden.
Här måste vi tänka om. I en tid när skogs- och jordbruk blir alltmer rationaliserat, människor alltmer urbaniserade, måste vi i högre grad förlita oss på att de vilda djuren håller landskapet öppet.
Dovhjorten till exempel är vår mest utpräglade vilda gräsätare. Dess beteseffekter uppfyller också Jordbruksverkets krav för miljöstöd, det vill säga en vild art som utan att behöva hägnas genererar bidrag för landskapsvårdande åtgärder.
Vildsvinet, som retar upp så många, såväl plöjer, sår och gödslar helt gratis, och går dessutom utmärkt att äta.
Bävern, inte ett klövvilt men väl en växtätare, anlägger dammar och våtmarker ”helt utan bidrag från länsstyrelsen.
Mufflonfår, ursprunget till vårt tamfår, finns i vilda stammar i spridda delar av Syd- och Mellansverige. Det är en utpräglad växtätare, och kan, precis som tamfåret, motverka förbuskningen i ängar och hagar.
För att stödja de vilda växtätarna bör vi arbeta mer aktivt med stödutsättningar av exempelvis dovhjort, bäver och varför inte mufflonfår? Fram till 1989 var det fritt att släppa hjortvilt på markerna, men nu krävs tillstånd av Naturvårdsverket. Kanske är det motiverat att luckra upp detta regelverk igen? Speciellt i perspektiv av att vi nu arbetar aktivt med utsättningar av andra djur som varg, vitryggig hackspett och grönfläc-kig padda, så varför inte också växtätare som levererar så uppenbara ekosystemtjänster?
Det finns därför även goda skäl att återintroducera visenten, den europeiska bisonoxen. Visenten finns i dag i vilda och hägnade populationer runt om i Europa.
Senaste dokumenterade förekomst i Sverige är för ca 7000 år sedan. Möjligen har den funnits kvar långt senare. En återintroduktion skulle inte bara vara ett viktigt återskapande av en försvunnen ekosystemtjänst, utan dessutom en viktig åtgärd i arbetet med att rädda arten från utrotning. En återintroduktion motiveras dessutom av Konventionen för biologisk mångfald, där varje deltagande part åläggs att:
”vidta åtgärder för återhämtning och rehabilitering av hotade arter och för återinförande av dessa i sina naturliga livsmiljöer under lämpliga förhållanden”
Vi anser även att samhällets olika intressen måste visa större acceptans för de ”ekonomiska förluster” som följer av att ha stora växtätare, i synnerhet i skogs- och jordbruk.
Det kan medföra skador för den enskilde, men mångfald för andra organismer och stora ekosystemtjänster för hela vårt samhälle och därmed minska kostnaderna för det restaureringsarbete Sverige är ålagt i nationella och internationella avtal.
Risker för smittspridning och trafikolyckor är allvarligare ur ett samhällsperspektiv. Dessa kan till viss del undvikas och förebyggas med ökad kunskap, men viss riskacceptans är nödvändig för att mota den tilltagande enfalden.
Hösten närmar sig och därmed jaktsäsongen som många jägare ser fram mot. Men kanske är det läge att hålla in det där skottet och fundera över vilka viltvårdsåtgärder som motiverar det jaktliga uttaget?
Viltremisser, viltåkrar, predatorkontroll, eller kanske introducera dovhjort på just dina jaktmarker? De naturintresserade som beskådar rastande gäss eller en grupp betande dovhjortar kanske ska fundera över vad ni gjorde för konkreta naturvårdsinsatser senast?
Vi måste värna växtätarna och deras ekosystemtjänster för att skapa ett vildare Sverige; en mångfald av människor, djur och växter!
Carl-Gustaf Thulin
docent populationsbiologi, Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU
Petter Kjellander
professor i viltekologi, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, SLU.
UNT 25/8 2013
Fotnot: För att sätta ut dovhjort krävs i dag tillstånd av länsstyrelse och naturvårdsverk. Kontakta länsstyrelsen för mer information.