@3a Text:Men vad menas då egentligen med vällust? Enligt Nationalencyklopedin är dödssynden vällust "En känsla av njutning, särskilt sinnlig". Där låter det inte som om Vällusten handlar om någon extrem synd, i alla fall inte som vi ser på den i dag.
JAG FORSKADE vidare om dödssynderna och hittade en artikel av Maria-Pia Boëthius. Hon skriver så här i tidskriften Ordfront om de sju dödssynderna: "De sju dödssynderna har — utan att vi märkt hur det gått till — förvandlats till vår tids främsta dygder. Dödssynderna anses vara själva drivkraften i den samhällsordning man nu försöker införa".
Avunden, säger Boëthius, blir till ett hjälpmedel i företagens konkurrens, girigheten framställs som livets innersta mening. Arrogans, aggressivitet och vrede präglar dagens vinnare, vi frossar i konsumtion av alla de slag.
Och så vällusten. Vi uppmanas att ständigt bejaka det vi känner, inte avstå. Samla upplevelser, tillfredsställa alla behov.
Vällusten som dödssynd handlar alltså om att sträva efter den totala njutningen utan en tanke på konsekvenser för en själv och and-ra. Det handlar om ett omättligt tillfredsställande av sinnliga behov och av egen vinning på andras bekostnad.
MARIA-PIA BOËTHIUS drar konsekvenserna av jakten efter vällust ända till den ständigt pågående droghandeln i världen, kabelnätets porrkanaler och västerlänningens utnyttjande av prostituerade i fattiga länder.
Det är tänkvärda ord.
Vällusten finns, om man så vill, som en del av vår vardag. Se bara på alla godisaffärer som vuxit upp överallt, alla snabbmatskedjor. Ät vad du vill, när du vill, utan måtta.
Tänk på dokusåporna, som i rent underhållningssyfte lockar unga människor till promiskuitet.
Det kan inte vara lätt att växa upp i dag, i denna illusion om att allt är tillåtet.
VÄLLUSTEN SOM BEGREPP associerar vi väl i första hand med extrem sexuell utlevelse, otrohet, svek och egoism. Då handlar det om att gåvan vi fått, dvs förmågan att njuta till kropp och själ, blir till ett självändamål, en överdrift, som måste tillfredsställas till varje pris.
Men hur är det då med Lusten? Lust är för mig den drivkraft som får oss att gå utom oss själva och bli kreativa, skapande människor. Ska den också höra till kategorin dödssynder, till överdrifternas vällust?
TONSÄTTARINNAN och pianisten Clara Schumann, aktiv som professionell musiker sedan tioårsåldern, skriver så här i sin dagbok på 1850-talet, då hon är i 35-årsåldern: "I dag kom jag äntligen i gång med att öva igen. Det är med ens som om en helt annan stämning kommer över mig; mycket lättare och friare ..."
Det finns verkligen ingenting som överträffar skapandets glädje, om så bara för att man då slipper tänka på sig själv, genom att leva i en värld av toner ?"
Att skapa är lust, säger Clara. Och jag behöver min lust för att kunna leva.
Det kan nog de flesta av oss instämma i.
I MITT YRKE som sångerska blir jag ständigt påmind om vikten av att lusten finns med i det jag gör. Framför allt vid de sorgliga tillfällen den inte infinner sig.
Som när jag tilldelats en regissör vars kemi plågsamt och alltför påtagligt inte går ihop med min egen. Eller kanske står inför en självupptagen och arrogant dirigent som lyckas förvandla den allra mest lustfyllda musik till skräck, pina och total olust.
Sådana gånger är det verkligen viktigt att hitta ett eget sätt att finna lust i arbetet. För jag tror inte att konst, i vilken form den än må vara, kan skapas utan ett visst mått av lust!
Men kan lusten, den positiva, övergå i självförhävelse; en synd om man så vill?
Kanske. Det beror på hur man ser på det. Jag kan ta ett exempel som ligger mig själv nära.
Att sjunga kan vara något väldigt fysiskt, en glädje i att kropp och röst används och fungerar. Det kan vara frestande för mig ibland som sångare att till exempel sjunga alltför starkt i ett för mig vokalt fördelaktigt läge bara för att det känns så bra,
trots att kompositörens musikaliska anvisningar säger tvärtom.
Njutningen för sångaren själv blir optimal medan musiken, och inte minst alla andra medverkande, blir lidande. Musikern sätter sig själv före musiken. Det blir mer "Jag måste få uttrycka Mig", än "jag är ett instrument, denna musik tolkas genom mitt jag". I sitt sammanhang en "synd".
Men knappast någon dödssynd.
VÄLLUST. Lust. Kanske handlar det om frihet under ansvar. Med all den påverkan som vi utsätts för i dag, skadar det säkert inte att fundera över vad saker och ting egentligen står för. Att handlingar inte blir mer moraliskt riktiga bara för att de utförs av ett stort antal människor. Bedra din medmänniska, det gör alla. Du får göra vad du vill, bara du inte blir upptäckt.
DET GÅR att bli fartblind på många områden.
Men annars; mycket av det vi njuter av, gläds åt, hämtar kraft ur, kan nog ändå inte kallas dödssynder. Det behöver inte vara fel att unna sig. Och visst får man ge sig hän ibland.
Kanske till och med åt den syndiga Vällusten ..?
Christina Högman
Sopran
Sopran