Tillväxten har nått vägs ände

Naturen är ingen botten­lös soptunna. Tillväxtsamhället har kommit till vägs ände. Vi måste börja bemästra vår själviskhet i utbyte mot ett drägligt liv även för framtida generationer. Det skriver Sten Ebbersten m fl.

Foto: Felipe Dana / Scanpix

Uppsala2011-05-23 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under den senaste valrörelsen talade båda blocken (MP i någon mån undantaget) sig varma för den ekonomiska tillväxten – och därmed för fortsatta ökande uttag av ändliga naturresurser.

Vi menar att en sådan orealistisk verklighetsuppfattning utarmar planetens tillgångar. Industrisamhällets livsstil är ­redan på ödesdiger kollisionskurs med ­naturen.

Under mars månad har vi kunnat ta del av tre tungt vägande inlägg i SvD om relationen mellan den växande resursförbrukningen, klimatförändringarna och den ohållbara tillväxtekonomin som fortfarande är ledstjärna för den svenska regeringens politik. (Den 1/3 Hjulen snurrar på fel sätt” av Staffan Laestadius, 17/3 Vi tror ock på den heliga tillväxten av Kjell Andersson och 21/3 Jordens resurser är nära att ta slut av Anders Wijkman och Johan Rockström). Heder åt SvD/Opinion/Under strecket som inte väjt för dessa obekväma basunstötar!

Wijkman och Rockström talar med skärpa om ”oviljan hos de flesta politiker, företagsledare och ekonomer att inse att vi närmar oss absoluta gränser för uttag av vissa resurser på jorden. Tillväxtens dilemma är en realitet. Det duger inte för makthavarna att fortsätta stoppa huvudet i sanden.”

Inom ramen för Exergiakademin (med säte på Sigtunastiftelsen med dess tradition av gränsöverskridande samtal) har ett par hundra medborgare med bred bakgrund inom naturvetenskap, kulturliv, humaniora, teologi och föreningsliv i snart ett decennium fört öppna och grundläggande samtal om tillväxtekonomins förödande konsekvenser och ohållbarhet. Vi som står bakom denna debattartikel har deltagit i samtalen och ställer oss helt bakom andan i de tre artiklar som vi här ovan hänvisar till.

För samhällets långsiktiga överlevnad behövs en radikal mental förflyttning från den gängse människocentrerade verklighetsuppfattningen och den allt smalare och mer enögda specialiseringen bland ­vetenskaperna till en helt ny självuppfattning som står i ödmjuk och saklig samklang med tillvaron i dess helhet. Planeten är inte ett objekt som människan kan exploatera efter egna önskemål. Människan är en integrerad del av allt levande – om hon skadar planeten skadar hon sig själv.

Natursystemen bör uppfattas som subjekt och inte endast som exploaterings­objekt för människans konsumtion. Naturen är inget oändligt skafferi eller en botten­lös soptunna. Tillväxtsamhället som det är utformat har kommit till vägs ände. Vi måste därför börja bemästra vår själviskhet i utbyte mot ett någorlunda drägligt liv även för framtida generationer.

Vi kan inte med bibehållen självrespekt bortse från det fundamentala moraliska kravet att vår jord måste kunna överlämnas i beboeligt skick till våra efterkommande.

Förnekelse och önsketänkande får inte längre styra vårt handlande. Naturvetenskap, humaniora, teologi, föreningsliv, samhälle – och klok politik! – behöver nu räcka varandra handen. Sverige borde kunna bli ett föregångsland i den nödvändiga globala­ omställningen!

Mot bakgrund av det hittillsvarande politiska ointresset inför de grundfrågor som de tre SvD-artiklarna aktualiserar, frågar vi: Hur länge skall ”den stora förnekelsen” av väl dokumenterad, lätt tillgänglig kunskap tillåtas fortgå? Var finns det ledarskap som vågar ta den fundamentala utmaningen på allvar? Vad svarar våra politiker – på frågorna om vårt samhälles framtida inriktning med nutida krav på ständig tillväxt? Vilka slutsatser drar man av världens samlade erfarenhet av klimatkris, utfiskade hav, växande sopberg, energibrist, utbredd social misär och därmed växande hot om internationella konflikter?

Gränserna för människans förbrukning av tillgängliga resurser ligger nu nära det hållbart omöjliga eller har redan överskridits!

Sten Ebbersten, f d professor odlingssystem, SLU, Vassunda
Gustaf Delin, jur kand, affärsutvecklare, Sigtuna
Bengt Bodin, agr dr SLU, Österbybruk
Peter Danielsson, civ ing, Kristinehamn
Per Larsson, teol lic, f d kyrkoherde i Sigtuna, Västerås
Björn Lindbergson, tekn lic, Sigtuna
Staffan Delin, fil lic, Nora
Kåre Olsson, fil dr i organisk kemi, folkbildare, Skattungbyn
Carl Wahren, statsvetare, tidigare verksam bl a vid OECD, Stockholm
Gunnar Weman, f d ärkebiskop, Sigtuna
Roine Andersson, lärare biologi, kemi, svenska, Västerås
Josten Berg, distriktsläkare, Bergsjö
Per Bergström, civilingenjör, universitetsadjunkt, Jönköping
Olle Bovin, management consultant, Schweiz
Philippe Charas, civilingenjör, Träslövsläge
Mikael Djurfeldt, tekn dr, forskare i neuroinformatik, KTH, Stockholm
Nils Fagerberg, jägmästare, ekologisk ekonom, Hovmantorp
Robert W Grubbström, professor, ekon. dr, tekn lic, tekn lic dr h c mult, Linköping
Kerstin Ebbersten, agr dr (husdjursförädling/genetik,), SLU, Knivsta
Ingemar Karsson, civilingenjör, Järfälla
Hugo Norell, leg kognitiv psykoterapeut, Brännö
Göran Palm, författare, Stockholm
Anatol Pikas, fil dr, Uppsala
Anna-Lena Pikas, fil mag, Uppsala
Hans Sköldkvist, civilingenjör, Sigtuna
Bertil Thermaenius, arkitekt, Bromma
Göran Wall, professor, Mölndal
Lars Wedén, civilekonom, Sigtuna
Monica Yngvesson, miljösamordnare, Salbohed
UNT 23/5 2011