Regeringen har under de senaste tre åren genomfört en av de största kulturpolitiska reformerna, den så kallade kultursamverkansmodellen. Den innebär att regionerna ska få större möjlighet att själva prioritera vilka insatser som ska göras inom offentligt finansierad kultur.
Men nu när i stort sett alla regioner gått in i modellen är det tydligt att regeringen inte tänker möta de nya satsningar som görs. Det handlar om en ren kostnadsövervältring från staten till den regionala och lokala nivån.
Var det bara det som det handlade om från regeringens sida, att sänka statens kostnader för kultur samtidigt som uppföljningen och utvärderingen av regionernas insatser skärps minutiöst? Det ligger nära till hands att sätta detta i samband med kulturministerns intensiva propagerande för behoven av ökad privat finansiering av kultur.
Genomförandet av reformen inom kulturområdet föregicks av Kulturutredningen som lade fram förslaget om en portföljmodell för fördelningen av statliga medel till regional kulturverksamhet. Förslaget kom att utredas vidare och i ett betänkande presenterades förslaget om kultursamverkansmodellen. Modellen hade nu vidareutvecklats till mer specifika krav på vad den regionala kulturpolitiken skulle innehålla, såsom ”professionell teater-, dans- och musikverksamhet, museiverksamhet”. Samtidigt utsågs Kulturrådet till ansvarig myndighet att företräda staten gentemot de regionala företrädarna. Ytterligare ramar för processen har sedan specificerats i en statlig förordning samt i regeringens instruktioner till Kulturrådet.
Efter dialoger med det regionala kulturlivet ska landstingen lägga fram kulturplaner som sedan ska godkännas av Kulturrådet. Kravet på godkännande gäller dock bara den statligt finansierade delen av regional kultur, men i praktiken har flera regioner kommit att presentera hela sin kulturpolitik i kulturplanerna.
Landstinget i Dalarna, Gävleborg och Uppsala län går nu från och med 2013 in i kultursamverkansmodellen som de sista länen. Det är ett mycket intensivt arbete som gjorts i våra tre län där kartläggningar, analyser och framför allt dialoger varit viktiga delar i framtagandet av de regionala kulturplanerna. Landstingen har koordinerat den regionala samverkan med kommuner, kulturaktörer och kulturskapare i respektive län. Nya kontakter har tagits och nya idéer har utvecklats vilket lett fram till skarpa kulturpolitiska strategier i syfte att stärka kulturlivet, kulturutbudet och möjligheterna för kulturskaparna. Arbetet har hittills inte inneburit att administrationen svällt på regional nivå, utan processerna har gjorts med befintliga resurser och samtliga kulturaktörer har ställt upp i det gemensamma arbetet. Detta för att man unisont haft tilltro till att den enda möjliga vägen till att stärka förutsättningarna för konst, kultur och kulturmiljö är genom utökat samarbete där de gemensamma insatserna läggs ihop och pekar åt samma håll.
Efter antagandet av de regionala kulturplanerna i våra tre län har budgetbeslut tagits och samtliga landsting har kraftigt utökat sina ramar för kulturområdet.
Landstinget i Dalarna har ökat sin kulturbudget för 2013 med drygt 5 procent, landstinget i Gävleborg med mer än 15 procent och landstinget i Uppsala län med nära 5 procent. Ansvariga politiker har tagit ett samlat krafttag kring kulturen, sett möjligheterna med utökad samverkan och därför ekonomiskt prioriterat kulturområdet.
Och vad har då staten gjort?
Efter att de regionala kulturplanerna lämnats in till Kulturrådet har inte mycket hänt. Av det som lanserats som en utökad samverkan också mellan regionerna och staten har det inte blivit särskilt mycket.
Den statliga myndigheten har tagit emot våra ”ansökningar” och berett dem precis på samma sätt som vilka andra äskanden av bidrag som helst. Är det strategisk samverkan?
Kulturrådet har nyligen fattat beslut om att bevilja samtliga landsting i stort sett samma medelstilldelning som förra året, de allra flesta har fått en uppräkning om 0,61 procent. Det täcker inte ens KPI som motsvarar 2,6 procent och innebär alltså i realiteten en ren sänkning. För våra tre landsting innebär detta att våra ökningar från 5 procent och uppåt i praktiken får täcka upp för statens kostnadsövervältring. Dessutom ser vi en utveckling mot en allt mera detaljerad uppföljning från statens sida, vilket förstås medför ökad administration och ökade kostnader för oss på regional nivå.
Minst lika illa som den bristande ekonomiska samverkan är att Kulturrådets beslut tydligt visar att man i praktiken inte brytt sig om de regionala kulturplanerna och de regionala prioriteringarna. Kulturrådet har bara ”bockat av” att de statliga kraven uppfyllts.
Vid de tidigare besluten år 2011 och 2012 när de andra 16 landstingen gått in i modellen har mönstret varit exakt detsamma. Landstingen har arbetat mycket intensivt med den regionala samverkan och tagit fram övergripande kulturstrategiska dokument vilka lämnats in till Kulturrådet utan någon efterföljande dialog. Besluten från staten har legat på under 0,5 procent medan landstingen som regel ökat i genomsnitt med 5 procent.
Alltså – regionerna ser kultur som en självklar del av välfärden, en framgångsfaktor och en väg mot ett bättre samhälle medan staten hukar och backar in i framtiden.
Det som skulle kunna vara vägen till ett starkare Kultursverige riskerar nu att på sikt leda till en försvagning av de offentliga insatserna. För hur länge kommer regionerna tillsammans med kommunerna, institutionerna, det fria kulturlivet och kulturskaparna fortsätta att lägga ner energi på att ta fram regionala kulturplaner om statens intresse är lika med noll? Och hur länge till kommer ledande regionala politiker kunna rättfärdiga för medborgarna att de täcker upp för statens uteblivna ekonomiska ansvar? Om regeringen och kulturministern på allvar vill något med den kulturpolitiska reformen är det mycket hög tid att visa det nu.
Ove Hultquist
ordförande (C) kulturnämnden i Landstinget i Uppsala län
Carina Holm
ordförande (S) nämnden för tillväxt och regional utveckling i landstinget Gävleborg
Ann-Catrin Lofvars
ordförande (MP) kultur- och bildningsnämnden i Landstinget Dalarna
UNT 18/2 2013