I över 20 års tid har socialdemokrater varnat för det segregerade skolsystem, som nu är ett tragiskt faktum i vårt land och som ytterligare förstärks av aktuella politiska beslut bland annat här i Uppsala.
Rätten att välja skola bland hemkommunens grundskolor beslöt riksdagen om i juni 1991 på förslag av den socialdemokratiska regeringen. Föräldrarnas önskemål om att ”deras barn skulle kunna tas emot vid en viss kommunal grundskola skulle kunna tillmötesgås om det kunde ske utan att andra barns önskemål om att gå i en skola nära hemmet inte åsidosattes”.
I den borgerliga regeringsförklaringen i oktober 1991 föreslogs att de offentliga bidragen i princip skulle följa eleven till den skola som valdes, alltså ett skolpengssystem. Vi socialdemokrater motsatte oss detta och i en motion till riksdagen varnade vi för att det skulle göra det ekonomiskt lönsamt att etablera privata skolor i stadsdelar med många resursstarka människor.
Vi framhöll att det riskerade att leda till ökad segregation i skolsystemet och att det skulle bli svårt för samhället att i de kommunala skolorna upprätthålla kvalitet och förverkliga skolans mål, om antalet privata skolor ökade.
Vi påpekade, att det då fanns utrymme för nytänkande och försöksverksamhet som aldrig tidigare och att behovet av privata skolor för att åstadkomma förnyelse hade minskat. Vi kritiserade regeringen för att den inte analyserat konsekvenserna för den gemensamma grundskolan och samhället genom ökningen av privata skolor. Vi påpekade att de förbättrade villkoren för privata skolor i USA och Storbritannien under Reagan och Thatcher entydigt visade att deras skolsystem blivit ännu mer segregerade.
I en rapport från den Socialdemokratiska riksdagsgruppen benämnd Spara och Slösa – kommunal och privat skola idag i augusti 1993 påtalades riskerna med den snabba ökningen av privata skolor med orden ” Den förändring som nu sker i relativ tysthet kan i ett längre perspektiv visa sig vara mer omvälvande än andra stora skolreformer som genomförts under de senare decennierna. Det är därför hög tid att noga tänka igenom vilken skolutveckling vi vill främja i vårt samhälle ”.
Även om vi socialdemokrater innehaft regeringsansvaret under perioden 1994-2006 har vi inte haft stöd i riksdagen för att förändra de extremt goda villkor, som de fristående skolorna har som grund för sin snabba och omfattande expansion. Miljöpartiet har till helt nyligen inte varit berett att bidra till att förändra villkoren, utan styrts av vad ledande miljöpartister i dag betecknar som en ”naiv” syn på utveckling av friskolemarknaden.
Vi socialdemokrater har under över hundra år samarbetat med kloka liberaler för att främja en gemensam skola för barn med alla tänkbara bakgrunder och förutsättningar.
Ingen har bättre beskrivit vad det i grunden handlar om när det gäller samhällsutvecklingens förutsättningar än liberalen Fridtjuv Berg, senare vårt lands sannolikt genom alla tider mest uppskattade utbildningsminister. Han skrev dessa tänkvärda ord redan 1883, lika aktuella i dag som då:
”Splittringen i uppfostringsväsendet föder splittring i människorna sinnen samt kväver och undertrycker den enda makt, som kunnat och kan förena människorna i samhällen: sympatin. Detta på två sätt. Dels är det klart att ingen samkänsla är möjlig utan samliv, utan gemensamma fröjder, sorger och strävanden. Dels är det ej möjligt annat än att människor, som från sin spädaste ålder, då de djupaste intrycken mottagas, varit skilda i två läger, skola känna sig som främlingar och motståndare. Man kan blunda för detta sakförhållande, men man kan icke genom sitt blundande undanröja det.”
Det är med sorg i hjärtat man konstaterar hur Uppsala allianspolitiker i Barn- och ungdomsnämnden av politiskt nit ignorera alla fakta om den ökade skolsegregationens förödande konsekvenser för den framtida samhällsutveckling och fortsätter att säga ja till nya privata skolor. Obekymrade om skolans sjunkande kunskapsresultat, obekymrade av aktuella varningar från vetenskapssamhällets främsta företrädare. Vad driver ert politiska nit och er ovilja att lyssna till vetenskapen?
Insiktsfulla fackliga ledare som Metta Fjelkner, LR:s tidigare ordförande, kommenterar Vetenskapsakademiens krav på vinstförbud i skolverksamheten: ”Vi har varit inne på tanken att vinster bör förbjudas. Personligen tycker jag att man verkligen borde se över det här, men vi har inget politiskt gehör, och det finns inga förslag till beslut från politikerna. Jag föreställer mig att politiker inte vågar ta tag i det här.”
Det är hög tid att den rörelse, som i över 20 års tid varnat för den utveckling vi nu ser med all tydlighet, nu visar att man är beredd att stå upp för en vinstfri skola. Den socialdemokratiska partistyrelsens förslag till partikongressen måste förändras på denna punkt eller också måste partikongressen gå emot partistyrelsens förslag.
En socialdemokratisk partikongress blir överflödig om den inte på vissa punkter kan fatta beslut som avviker från partistyrelsens förslag. Dess uppgift kan inte vara att bara bekräfta partiledningens upphöjda visdom. Det finns andra politiska system, som har detta som högsta norm, men den är inte och ska inte vara svensk socialdemokratis norm, hur mycket vi än uppskattar vår sympatiske och kloke partiordförande.
Carl Lindberg
bitr statssekreterare i Utbildningsdepartementet 1994-2004
ledamot (s) av Uppsala kommunfullmäktige 2006
UNT 2/4 2013