I Dagens Nyheter 12/6 hävdar Eva Lundgren "Jag har aldrig påstått att det begås rituella barnamord i Sverige" (ingressen), eller åtminstone att hon inte påstått att "det i stor omfattning begås rituella barnamord i Sverige".
Där kommer hon nog ihåg fel. Både i intervjuer och i forskningsrapporten La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep (Oslo, 1994), där Lundgren var huvudförfattare och hade ansvar för innehållet, har hon garanterat det motsatta. Bara i rapportens intervjuer med "Iris" och "Matilda" blir läsaren informerad om minst 15 påstådda svenska ritualmord. Tar man "Matildas" berättelse på allvar är emellertid fenomenet ännu mer omfattande. Lundgren kommenterar: "Tror jeg på det Matilda beretter? Ja — dessverre" (sid. 196), heter det.
I rapporten gör Lundgren klart att tvivel måste uppfattas som en psykologisk motståndsreaktion mot att ta in verkligheten. Tvivel bör bekämpas, eftersom tvivlaren ställer sig på förgriparnas sida och "overkliggör" händelserna för offret. Tvivel sätts samman med förnekandet av Holocaust. Det blir därför en moralisk plikt att tro.
En av rapportens indicier på att också de värsta påståendena skulle vara sanna, var att de kom från flera länder. Det var med andra ord fråga om en internationell satanistisk barnamördande komplott. Författargruppen visste att man i de refererade fallen från utlandet varken hade funnit bevis för rituella övergrepp eller för ritualmord. De tog emellertid inte till sig sådana negativa upplysningar, och med ett så starkt moraliskt imperativ för att tro, är det svårt att tänka sig att de kunde handlat annorlunda.
Professor Lundgren har kommit med flera andra intressanta upplysningar om satanismen som hon tyvärr inte fördjupar. I flera intervjuer i vår (t ex DN 28/5) säger hon att det avkunnats dom för satanistiska rituella övergrepp i Norge. Detta är nytt både för mig och för mitt nätverk med kontakter. Vem blev dömd och exakt för vilket brott?
Lundgren hävdar i samma intervju att hon bedrivit fältstudier av tre satanistiska grupper i Norge och Sverige i tillsammans tio år. I sitt inlägg i DN 12/6 skriver hon att detta arbete avslutades före 1990. Båda gångerna får man ett klart intryck att hennes fältstudier stöder påståendena om vad satanister håller på med, eftersom satanisterna "beskrev väldigt grova våldtäkter och ännu grövre saker". Själv arbetar jag religionsvetenskapligt med satanism och är därför mycket intresserad av detta pionjärarbete. Det är speciellt intressant eftersom det hon berättar så starkt avviker från det jag känner från andra källor.
Till min besvikelse ser det inte ut som om Lundgrens fältstudier har fört fram till några publiceringar. Inte ens i La de små barn..., där ett referat hade varit naturligt, hänvisar hon till annat än skriftliga källor om satanism.
Nu är det emellertid klart att professor Lundgren har varit en mycket upptagen person. Det är nästan förbluffande att hon haft tid till satanismstudier, samtidigt som hon gjort många och arbetskrävande undersökningar av våld och övergrepp i kristna miljöer.
Lyckligtvis finns det intervjuer med professor Lundgren som är mer specifika, både från 1991 och 1993. På det sättet kan man finna att hon 1987 efter fyra möten "nesten ble ofret" av satanister (Dagbladet 13/6 1991), att satanistiska hot var en orsak till att hon flyttade till utlandet (Bergens Tidende 3/4 1993), men också att hon fortsatte kontakten med satanisterna efter att hon flyttat (Bergens Tidende 24/3 1993).
Det kan vittna om personligt mod att fortsätta fältarbetet efter att nästan ha offrats och därefter utsatts för mordhot från personer som också hade försökt sig på hennes barn (Bergens Tidende 29/1 1993). Det är svårare att förstå att detta en gång så tunga motiv för att flytta utomlands fallit i så djup glömska att hon senare (t ex Kvinnotryck 4/2001) uteslutande förbinder "flykten" från Bergen med interna förhållanden vid universitetet. Det är också svårt att förstå att även om en av hennes tre fältstudier bara skulle ha omfattat fyra möten, så har de inte givit upphov till större förståelse. Till och med i La de små barn... verkar det som om hon helt glömt sina erfarenheter från fältet.
Att Eva Lundgrens satanismförståelse verkar så ytlig, kan naturligtvis bero på att hennes satanister är så annorlunda. De verkar ha varit mycket mer intresserade av våldtäkt och död än de som andra forskare har beskrivit. De var också påtagligt mer intresserade av ritualer än kända grupperingar. Det sistnämnda är intressant, i och med att de tvåbergensgrupperna som Lundgren nämner, är okända för mina kontakter bland forskare och ockultister. Här är åter en verklighet som är fördold för andra.
Att jag saknar goda belägg för Lundgrens studier av satanismen, betyder inte att jag anklagar henne för fusk. Det har jag inte täckning för. Det har jag heller inte när det gäller hennes forskning om satanistiska rituella övergrepp. Därhar hon visserligen slutsatser som är mycket dåligt belagda, och det verkar som om hennes arbete gått fel som en följd av ideologisk styrning. Men Lundgren är inte ensam om att låta sig styras av sina övertygelser, och man leds inte automatisk fel av starka uppfattningar. Därför är det bra att diskussionen kommer i gång, så att både forskningen och kritiken av den kan prövas, öppet och kritiskt.
Man bör komma ihåg att kontroverserna omkring påstådda satanistiska rituella övergrepp gav upphov till så starka känslor att det inte var enkelt att hålla sakligheten på topp.
Den ogrundade överbevisning som Lundgren hade den gången om att "tusentalls grove barnepornofilmer viser det vi forteller" (Bergens Tidende 19/4 1994) visar hur starkt hon trodde, och då är det lätt att den moraliska harmen leder vilse. Det kan vara något liknande som sker nu, när hon får sina yttringar från tidigare tider att passa nutidens behov bättre än de gör.
Asbjørn Dyrendal
førsteamanuensis
Sektionsledare, sektionen för religionsvetenskap, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim
førsteamanuensis
Sektionsledare, sektionen för religionsvetenskap, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim