Det talas mycket om kunskap i dag i diskussionen om den svenska skolan. Men hur definierar vi egentligen kunskap? Jag har arbetat i skolan i mer än 30 år och älskar mitt arbete. Det här är min definition:
Kunskap formar oss som människor och blir till något vi bär med oss. Kunskap är förståelsen för hur saker och ting hänger ihop. Kunskap, liksom bildning, går på djupet.
Det gör också förmågan att se världen med andra människors ögon, att kunna samarbeta, växa som människa och utveckla sin kreativitet, sitt tänkande och sin empati. Lärandet är en process som ger insikter, medför ställningstagande och är en förutsättning för förändring. Den här definitionen på kunskap har dock inte getts särskilt mycket utrymme i dagens debatt om den svenska skolan. Fokus har i stället i allt högre grad lagts på den sorts kunskap som lätt kan mätas och vägas. Hur har vi egentligen kommit dit?
Den nya tidens ordning i offentliga organisationer är att göra verksamheter transparenta och lätt kontrollerbara. Det kallas för kvalitetssäkring och är ett begrepp taget från industrin. Målet är kostnadsbesparingar, mätbarhet och effektivitet. Sven-Eric Liedman skriver informerat och kunnigt om denna utveckling i sin viktiga bok Hets – en bok om skolan.
Han är djupt kritisk och oroad över vart skolan är på väg. ”I stället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkratkarusell.” Det här är en viktig bok för alla oss som arbetar i skolan, men också för alla er som skriver, analyserar och har åsikter om skolan, samt för dem som är intresserade av att få andra dimensioner på debatten. Vi i skolan pratar nämligen om detta som Liedman sätter ord på. Vi borde prata lite högre.
Vi pedagoger måste i allt större utsträckning lägga ned tid på administrativt arbete. Vi ska fylla i enkäter och formulär, skriva rapporter och åtgärdsprogram, skapa dokument som handlingsplaner och kvalitetsredovisningar samt skapa matriser och bedömningsunderlag för varje enskilt ämne. Vi ska skriva individuella utvecklingsplaner och individuella omdömen i varje ämne, varje termin (räkna själv ut hur många omdömen det blir i klasser på 25–30 elever). Alla dokument ska revideras, förnyas och uppdateras varje år och varje skola ska skapa sina egna.
Problemet är att allt detta inte låter sig göras i en organisation som skolan, med mindre än att vi förlorar fokus på de stora perspektiven. Tiden räcker helt enkelt inte till. Vi ska skriva och dokumentera så mycket att själva undervisningen och därmed våra elevers kunskapsinhämtande kommer i andra hand. För saken är den, att bra undervisning tar tid att planera. Det är vår planeringstid som försvinner, vilket betyder en stor kvalitetssänkning av undervisningens innehåll. Vägrar vi ge avkall på planeringen blir arbetstiden orimlig. Resultat? Vi blir trötta och missmodiga. Inte för att vi inte kan vårt jobb utan för att vi inte ges tid att göra det bra.
Motiveringen till all denna dokumentation är att den ska vara till hjälp för oss och leda till högre effektivitet, med det yttersta målet att våra elever ska lära sig bättre och stå sig i den internationella konkurrensen. Men de krav på effektivitet som nu ställs leder till en förfärande ineffektivitet.
De stjäl tid från lärarna och kvalitetsundervisning från eleverna och kväver skolans inre liv. Jag får en känsla av att tjänstemän och administratörer på kommunnivå inte har sina uppdrag till skolan samordnade och att de därmed inte har en aning om vad det hela blir i tid räknat. Skolan är ingen industri och arbetar inte med att tillverka varor utan med levande människor.
Jag är stolt över mitt arbete och över all den erfarenhet och kunskap om hur barn lär sig som jag förvärvat under mina år som lärare.
Det finns en ocean av pedagogiska metoder mellan ”katederundervisning” och att överge eleverna till ”fritt forskande”.
Orden är det senaste bidraget i debatten. Det finns en irriterande förenkling i samtalet kring dessa två ytterligheter. Självklart vet jag att skolan har många problem som vi måste arbeta med. Men den nya byråkratin stjälper skolan snarare än hjälper.
Resultatet har blivit en back-lash, en gammaldags skola. De intentioner som finns i läroplanen motarbetas av den mängd skrivuppdrag vi blir överösta med. Fokus blir dessutom alltmer på prov som handlar om utantillinlärning och enkla faktakunskaper i stället för djupare kunskap och kritiskt och kreativt tänkande. Synen på vad som är kunskap blir därigenom skev.
Kunskap är något djupare och större än bara resultatet på mätbara prov. Den diskussionen förs bland pedagoger och forskare, men ges inte sin rättmätiga plats i medierna eller i politiken.
Politiker målar upp en skola i kris. Man lyfter fram misslyckade skolor och visar inte på de goda exemplen som naturligtvis också finns. Medierna har överlag köpt bilden av skolan som misslyckad och lärarna som inkompetenta.
De rådande makthavarna har med hjälp av medierna tagit heder och ära av en hel yrkeskår. Vi i skolans värld har en del andra förklaringsgrunder till problemen, till exempel ekonomiska nedskärningar, friskolereformen och det fria skolvalet, lärarutbildningen, påbud från politiker som inte tar hänsyn till forskning, samt allt administrativt arbete.
Vi måste lyfta blicken över alla dessa dokument som ska skrivas. Vi måste våga protestera mot ”kvalitetssäkringen” och vägra utföra arbetsuppgifter som faktiskt sänker kvaliteten i vår undervisning, men vi måste göra det tillsammans. Tidigare har vi vänt oss till lärarfacken, men de verkar inte längre kunna påverka den förhärskande ideologin och de kritiska röster som ändå hörs har inte slagit igenom.
Det är katastrofalt för den svenska skolan och alla våra elever att de styrande inte velat ta till sig den erfarenhet vad gäller kunskap och pedagogik som finns bland verksamma lärare och forskare.
Det är hög tid för rösterna från klassrumsgolvet att höras i debatten.
Maj Stoddard
lärare
Vänge skola
UNT 10/5 2011