”Skolsituationen är sannolikt samhällets mest ångestskapande institution”, skrev professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, på DN-debatt för över 35 år sedan. Det påståendet finns goda skäl för oss att även i dag reflektera över efter den starka reaktion som gymnasieeleven Olivia Jonson fick på sitt inlägg på sociala medier. ”Jag frågade bara rent ut, hur känner ni kring skolan? Hur känner ni inför framtiden? Det var inte kul att se att alla elever hade ångest, men det kändes bra att så många unga valde att berätta om sina upplevelser, säger hon.
Skolan ”orsakar dagligen ångest som jag knappt pallar leva med” var bara en av tusentals reaktioner och en annan att skolan ”lärt mig är att jag inte är tillräckligt bra hur mycket jag än försöker”.
Även om det är svårt att bedöma hur representativa reaktionerna är måste vi ta dem på största allvar. Det var också Harald Ofstads uppfattning när han skrev ”Mycket är därför vunnet om vi kan förändra skolans atmosfär av fruktan och ångest så att de som kläcks ut i dag inte är så skadade som de är i dag – inte så rädda – inte så utan känsla av egenvärde.”
Det handlar om att utveckla elevernaa inre trygghet, skriver Ofstad. ”Den kommer – om vi har tur – som ett resultat av hur lektionerna är organiserade och fungerar. Om det på alla dessa lektioner handlar om prestationer och konkurrens, om vem som är duktig och bäst och vem som är dummast – inte nödvändigtvis i tydliga ord, men förtäckt, i tonfall och ögonkast – då är det liten chans att eleverna kommer att nå denna trygghet.”
Att bidra till att utveckla elevernas inre trygghet var en förhoppning man hade på den läroplan som kom 1980. Dess värdegrund var starkt påverkad av Harald Ofstad, bland annat formuleringen ”Var och en har ett ansvar för att försöka minska andra människors smärta, lidande och förnedring”. Den var en av de två grundbultarna i hans filosofi. Den andra var ”Envar räknas för en, och ingen för mer än en.”
Ansvarig för denna läroplan var moderaten Britt Mogård. Den behölls av socialdemokratiska regeringar till den ersattes av en ny läroplan för grundskolan 1994 signerad av moderaten Beatrice Ask. Den ersattes 2011 av dagens läroplan signerad folkpartisten Jan Björklund.
Grundskolans fundament i 34 år har varit läroplaner signerade av borgerliga politiker. Trots detta kan man nästan varje dag i politiska sammanhang höra borgerliga politiker tala om ”den socialdemokratiska flumskolan”. Det visar på stor brist på kunskap om den svenska skolan.
Talet om ”flumskolan” kommer från dem som i början av 1980-talet, och från deras efterföljare i dag, som vägrar ta till sig att skolan har ett bredare uppdrag än vad de kallar ”att förmedla kunskaper och färdigheter”.
Elevers lärande uppkommer i en miljö som elever och lärare tillsammans skapar. Det kräver lärare med stor yrkesskicklighet. Vad som karaktärisera den skicklige läraren har Eva Heimdahl Mattson och Catharina Tjernberg förtjänstfullt skrivit om i en debattartikel i UNT (23/1).
Därför är det märkligt att elevernas perspektiv och erfarenheter helt saknas i debatten om skolan efter PISA-resultaten. Den självklara sanningen att skolan finns för eleverna glöms ofta bort.
Elevernas möjligheter till medinflytande och ansvarstagande är helt avgörande för deras vilja att söka kunskap och tillgodogöra sig skolans ämnesundervisning, för att skolan ska nå de höga mål vi formulerat för den.
Vid undersökningar bland gymnasieelever för några år sedan framkom att skolans mer allvarliga brister var att det inte gavs tillräckligt med utrymme för samtal, som eleverna kände väsentliga och som verkligen berörde de tankar och känslor som upptog en så stor del av deras tid. Väl strukturerade samtal med barn och ungdomar om deras livsvillkor och vardagliga tillvaro måste därför få en mer framträdande plats i våra skolor.
Det är i skolans vardag som det elevdemokratiska inflytandet måste vara en självklarhet. Eleverna måste få vara med och ta sig an de utmaningar och problem som finns på respektive skola. Men de måste göra det med stöd från sina lärare.
De demokratiska processerna inom klassen eller elevgruppen måste få ta tid och tillerkännas ett värde.
Den demokratiska fostran underlättas om skolan är en mångkulturell mötesplats. Att få chansen att lära sig leva tillsammans med barn och ungdomar från många olika kulturella, etniska och sociala grupper är en stor förmån. Men det blir inte framgångsrikt om inte de vuxna i skolan förmår hantera den stora utmaning det innebär. Det kräver stöd i form av resurser som fördelas efter de behov som finns på den enskilda skolan.
Elevperspektivet och skolans värdegrund måste komma in tydligare i dagens skoldebatt och i skolans vardag. De hot mot demokratin som blir alltmer uppenbara i många av Europas länder gör detta helt nödvändigt.
Vi får därför aldrig glömma att vår skolas grundläggande uppgifter formulerats utifrån de erfarenheter som världen gjorde under andra världskriget.
En överlevare från Auschwitz kan med sitt brev hjälpa oss att minnas och förstå:
”Kära Lärare: Jag är en överlevare av ett koncentrationsläger. Mina ögon såg vad ingen människa ska behöva bevittna: Gaskamrar byggda av utbildare ingenjörer. Barn förgiftade av utbildade läkare. Spädbarn dödade av utbildade sjuksköterskor. Kvinnor och barn sköts och brändes av gymnasieutbildade och akademiker. Så jag är misstänksam mot utbildning.
Min begäran är: Hjälp dina elever att bli mer mänskliga. Dina ansträngningar får aldrig producera lärda monster, skickliga psykopater, utbildade Eichmanns. Läsa, skriva, räkna är viktigt endast om de tjänar till att göra våra barn mer mänskliga.”