Hastigheten är till synes fri. I den ”långsamma” filen verkar snittfartenligga på minst 120 kilometer i timmen. Där får bilisterna hålla undan för alla som susar fram i betydligt högre hastighet, i en allt hetsigare och rörigare vänsterfil.
Bilisterna är säkra på att inte åka fast för fortkörning. Och om det skulle finnas någon kontroll skulle polisen inte kunna hejda alla fortkörare.
Samtidigt sker en successiv sänkning av de högsta tillåtna hastigheterna på vägarna. I fjol sänkte Trafikverket farten från 90 till 80 kilometer i timmen i 17 län. Just nu sänks farten från 50 till 40 eller 30 i Stockholm och flera andra kommuner.
För en oskyddad trafikant är det en dramatisk skillnad att bli påkörd i 30 jämfört med 50. Med en nollvision för döda och skadade i trafiken är fartsänkning nödvändigt, inte minst för oskyddade trafikanter. Under juli i år omkom 28 personer i trafiken, något under genomsnittet. Hela 20 av dem var oskyddade trafikanter — en anmärkningsvärt hög andel. Man får inte heller glömma hur många som skadas i trafiken och drabbas av livslångt lidande: juli 2017 var det hela 218 som skadades svårt.
Men redan före juli i år kom nyheten om att antalet dödsolyckor ökar på landsvägarna. Förklaringarna är att många vägar länge saknat underhåll och inte säkerhetsåtgärdats, samt att biltrafiken ökar i Sverige.
I år fyller nollvisionen 20 år. Det går sakta åt rätt håll: 2015 trafikdödades ”bara” 259, nästan hälften så många som vid millennieskiftet. Men det är långt ifrån noll.
För ett år sedan lanserade rege-ringen satsningen ”Nystart för nollvisionen”, som bland annat fokuserar på lägre hastigheter. Men för att dessa ska respekterar krävs olika former av kontroller. Fartkameror är effektivt på landsväg. På motorvägen är det nog bara synlig närvaro av polis som påminner om att vi faktiskt inte har fri hastighet i Sverige.