Uppsala tingsrätts dom i mål T 1958-12 dagen före julafton i fjol upprörde och förvånade. De anhöriga till en på Akademiska Sjukhuset döende man hade stämt Uppsala läns landsting och yrkat skadestånd därför att TV 3 med lanstingets tillåtelse men inte hans (!) hade sänt en film där han kunde identifieras på kläder och röst. Domen ogillade deras talan och dömde dem att betala landstingets rättegångskostnader med 592 831 kronor. Domen ska prövas av Svea Hovrätt och har med analytisk satir beskrivits av Maciej Zaremba i DN 13.1.2014, så jag ska inte uppehålla mig vid den. Men vad var det för avtal mellan landstinget och TV 3 som låg bakom? Är det rimligt, att de anhöriga ska betala mer än en halv miljon i rättegångskostnader?
Avtalet underskrevs 25 april 2007 för landstinget av sjukhusets direktör och av vd för Titan Television AB. Det avsåg ”filmning av dokumentärserie på sjukhuset” på uppdrag av TV 3 och skulle gälla från undertecknandet till sändningens avslutande. Kontraktet innehåller bland annat följande:
”Innan patienten filmas skall i möjligaste mån patienten informeras om inspelningens syfte. Patienten ska lämna sitt skriftliga samtycke till att den genomförs. I den mån samtycke inte kan inhämtas vid inspelningstillfället är det Titans och/eller TV 3s ansvar att samtycke inhämtas från patienten före det att dokumentärserien sänds i television (eller annan media). Detsamma ska gälla om någon närstående till patienten filmas och patienten ej kan ge sitt skriftliga tillstånd i efterhand.”
”I den mån skadeståndskrav eller motsvarande skulle komma att riktas från patienter eller anhöriga med anledning av TV3s sändningar av dokumentärserien så skall Titan och/eller TV3 ensamt i förhållande Sjukhuset svara för dessa krav.
Sjukhuset svarar för att informera berörd sjukhuspersonal om filminspelningen och att berörd personal medverkar på ett konstruktivt sätt i inspelningen.”
Av den geléartade avtalstexten framgår, att patienten och närstående kan filmas utan deras tillstånd och utan att de förstått något om syftet, men att samtycke måste inhämtas före sändning i TV3.
Det innebär, att om samtycke aldrig kan ges, till exempel för att patienten som i detta fall avlidit, så skulle avsnittet inte ha sänts, men det skedde.
Utfästelsen om sjukhuspersonalens konstruktiva medverkan innehåller ingen reservation för inom vården gällande tystnadsplikt. Risken för skadeståndskrav har man hos landstinget varit klart medveten om och friskrivit sig från. Detta avtal, där man frånsäger sig allt ansvar och sedan vägrar att tillmötesgå dem som lidit skada, väcker frågor om hur det står till med landstinget vad gäller ledning, vårdetik och empati.
Vad gäller rättegångskostnad är den klassiska huvudregeln i civilprocessen, att den som förlorar målet ska betala även den vinnandes rättegångskostnader. Detta ska avskräcka från att starta eller krångla till processer i onödan eller av okynne. Men tvistefrågorna har blivit alltmer invecklade, behovet av kunniga advokater och experter allt större, utgången av en rättegång allt svårare att förutse och rättegångkostnaderna allt högre, ofta långt utöver flertalets betalningsförmåga.
Många avstår från att söka sin rätt mot ekonomiskt starka motparter som stat, kommun eller företag, därför att man inte har råd och fruktar rättegångskostnaderna.
Detta rimmar illa med principen om allas lika rätt och värde i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Också finns det i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som sedan 1994 varit för domstolarna tvingande rätt även i Sverige, en artikel 13, som klargör, att alla ska ha effektiv möjlighet att föra talan inför inhemsk myndighet och en artikel 6 om rätten till opartisk rättegång, vilket av domstolen i Strassbourg ansetts även innefatta en princip om lika möjligheter att föra sin talan, ”equality of arms”.
Staten är skyldig att tillse att alla i landet har den möjligheten. I Sverige, där man utgår från privata försäkringar med rättsskydd och en hårt beskuren statlig rättshjälp som sekundär utväg, brister det på denna punkt.
Men när det gäller rättegång i arbetstvister eller om diskriminering finns det en klok och human bestämmelse, som säger, att ”vardera parten ska bära sin kostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad”.
Den borde domstolarna tillämpa även i andra mål eftersom ovannämna artikel 6 och principen om lika möjligheter att föra talan är bindande för dem.