Antalet publikationer kan vara avgörande för forskarens karriär. Många unga forskare informeras emellertid inte om gällande publikationsetiska regler.
Detta gör dem ytterst sårbara, eftersom de därmed riskerar att utnyttjas helt ovetande.
SULF:s Doktorandförening (SDF) efterlyser debatt inom akademin kring publikationsetiska frågor och anser vidare att information om medförfattarskapets regler bör ingå som ett moment i både forskar- och handledarutbildning.
Frågor kopplade till medförfattarskap är synnerligen viktiga för forskare. Eftersom antalet publikationer är väsentligt för forskarens meritering kan publikationslistans storlek, författarordningen eller antalet författare per artikel vara direkt avgörande för tjänstetillsättning. Därför är det också centralt att regelverket för medförfattarskap tillämpas på ett publikationsetiskt riktigt sätt. Vetenskapsrådet (2011, sidan 93) framhåller i en rapport om god forskningssed att det är av yttersta vikt att ”ingen står som författare som inte borde göra det och att ingen saknas som borde stå som författare”.
Tyvärr finns indikationer på att unga forskare utnyttjas. I en enkätundersökning utförd av Läkartidningen (2009) uppgav nästan varannan nydisputerad i medicin att avhandlingen innehöll artiklar med personer i författarlistan som enligt gängse publikationsetiska regler inte borde ha stått med.
Vidare, i en rapport från Högskoleverket (2003), framkom i såväl intervjuer som enkätdata att en av de mer förekommande konflikterna vid sammanläggningsavhandlingar var oenighet kring författarordningen, där doktorandens beroendesituation till handledaren uppgavs vara tydligt framträdande beträffande vems namn som skulle stå först och sist i författarlistan. Karolinska Institutets Blankett för ansökan om disputation understryker att detta är ett känt problem. Här står uttryckligen att ”doktorandens insatser i arbetena inte alltid speglas av författarordningen”.
Vad som inte har debatterats i någon större utsträckning är att ovanstående problematik i många fall kan bottna i just doktoranders och nydisputerade forskares ovetskap om befintliga regler för medförfattarskap (som en följd av bristfällig eller obefintlig information härom). År 2012 genomförde Doktorandsektionen vid Karlstads universitet en enkätundersökning bland doktorander på universitetet i fråga.
Nära hälften av svarande doktorander uppgav att de inte fått information om medförfattarskap och endast en tredjedel sade sig ha fått detta.
Än mer frapperande var det faktum att doktorander i slutet av sin forskarutbildning inte uppgav sig ha delgivits medförfattarskapets regelverk i högre grad än relativt nyantagna doktorander. Också i Läkartidningens undersökning framkom att så mycket som var femte nydisputerad inte ansåg sig ha fått någon (!) information om Vancouverreglerna – den ledande internationella standarden för publikationsetik – under tiden som doktorand. Dessutom hävdade drygt 30 procent att inga regler för medförfattarskap tillämpades vid deras institution.
Att förmedlandet av publikationsetiska regler brister sätter också yngre forskare i en ytterst sårbar position. Som en följd av ovetskapen om befintligt regelverk riskerar de att utnyttjas. Inte nog med att de ofta är i beroendeställning till andra mer seniora forskare, bristen på relevant information riskerar även att göra att de alltför lättvindigt låter handledaren eller institutionens mest kända forskare stå med på artiklar som de i vissa fall inte ens har läst!
Representanter från SDF har själva erfarenheter av välmeriterade forskare som ”tränger sig före” doktorander i författarordningen, yngre forskare som raderas från författarlistor till förmån för professorer och docenter, och ”hedersförfattare” som i praktiken inte har gjort någonting, men som ändå får stå som medförfattare i egenskap av position, akademisk titel eller tidigare meriter.
För att säkerställa att forskare verkligen delges gällande publikationsetiska regler anser SDF att lärosätena bör tar ett större ansvar när det gäller förmedlandet av sådan information. Först då, när regelverket och dess avsedda tillämpande medvetandegjorts, finns en ärlig chans att bemöta situationer som inte är förenliga med god forskningssed.
SDF anser vidare att publikationsetiska regler bör ingå som ett moment i forskarutbildningen, och inte minst i handledarutbildningen. En mer utbredd diskussion om dessa frågor inom akademin är också önskvärd, såväl mellan olika aktörer inom det egna lärosätet som mellan lärosäten, och då framför allt innan problem har uppstått.
För att ett proaktivt arbete ska kunna bedrivas behöver informationen om medförfattarskapets regelverk intensifieras och tidigt komma in som en naturlig del i varje forskares vardag.
Äras den som äras bör!
Sulf:s doktorandförening SDF:s styrelse genom
Tobias Otterbring
UNT 7/2 2013