Ibland undrar jag hur mitt liv i Sverige skulle ha sett ut om jag inte tagit mig till fotbollsföreningen i Lövstabruk för att lira fotboll en vacker vårdag i början av 90-talet. Vilken inriktning hade mitt liv tagit om fotbollsföreningen hade sagt nej?
För min del handlade asyltiden om att läsa svenska och fylla tiden med aktiviteter som kändes meningsfulla. Att bli en del av en förening var ett stort kliv in i det svenska samhället för mig. Det var där jag fick lära mig hur samhället fungerade, delar av de oskrivna reglerna och hur sociala koder skulle knäckas. Enligt mina erfarenheter sker en lyckad integration genom utbildning, föreningsliv och en smula nyfikenhet.
På min tid läste alltså alla som var asylsökande svenska medan man väntade på besked. Idag ser det annorlunda ut. Hade dagens regler funnits när jag kom, hade min introduktion och integration i samhället fördröjts med flera år. Trots fotbollsföreningens insats. Därför måste undervisning i svenska och samhällsorientering ges redan under asyltiden. Då påskyndar vi integrationen och minskar risken för utanförskap. Regelverken har förändrats genom åren och lett till fördyringar av flyktingmottagandet och att ett stuprörstänkande har uppstått som komplicerar integrationen.
När det gäller flyktingmottagande så är vi duktiga på att informera asylsökande om deras rättigheter. Sämre är vi på att informera om deras skyldigheter. Men grunderna för vårt samhälle, så väl rättigheter som skyldigheter samt vilka värderingar, som jämställdhet, vårt samhälle bygger på måste läras ut. Kunskap om detta har efterfrågats av asylsökande ända sedan jag kom till Sverige och efterfrågan finns även i dag. Mina skyldigheter fick jag lära mig via fotbollsföreningen, i samhällsorienteringen i skolan och i det sociala umgänge jag med tiden utvecklade. Men alla var eller är inte lika lyckligt lottade och kommer in i ett svenskt sammanhang på samma vis. Därför måste en tydlig organisation för detta finnas.
I dag råder i det närmaste undantagstillstånd när det gäller flyktingsituationen. Ett så stort antal skyddsbehövande människor har aldrig kommit på så kort tid förut. Debattens vågor är höga. Volym ställs mot trygghet. Humanitet ställs mot välfärd. Alla partier presenterar förslag på hur man bäst ska hantera flyktingarna och spännvidden är stor. Förslagen innehåller allt från totalt stängda gränser till helt öppna gränser, men fokus behöver nu tydligt läggas på hur de nyanlända ska integreras i vårt samhälle. Sverige har lång erfarenhet av flyktingmottagande, bra forskning att luta sig mot och många flyktingar som kan vittna om vad som funkar och vad som inte gör det. Vi har inte tid att vänta på nya utredningar, utan svaren måste hittas genom sunt förnuft och baseras på erfarenheter. Mina erfarenheter som flykting övertygar mig om att Sverige kan lyckas väl när det gäller flyktingmottagandet även i denna komplexa situation, men grundläggande reformer måste genomföras.
För det första, ta bort arbetsgivaravgiften för alla som får sitt första jobb i Sverige, oavsett om personen är ungdom, invandrad eller flykting. Vi bör ha ett system där arbetsgivare befrias från att betala arbetsgivaravgift för invandrare/flyktingar i fem år och för ungdomar i tre år. Det är en enkel åtgärd som inte borde behöva dras i långbänk mellan arbetsgivare, arbetsförmedlingen och andra aktörer. Se bara till att skattemyndigheten tydligt informerar arbetsgivare om vilka avgifter man eventuellt ska betala eller inte betala för den person man har anställt.
För det andra, staten måste förlänga det ekonomiska stödet till kommunerna från dagens två år till fyra år. Endast då kan vi få ännu fler kommuner att ställa upp med och ta emot flyktingar. Som politiker vet jag att flyktingmottagande initialt innebär en del kostnader för kommuner. När etableringsersättningen slutar efter två år och flyktingen inte har lyckats få egen försörjning är det endast det kommunala socialbidraget som kvarstår. Det är pengar som måste tas från övrig välfärd som skola, vård och omsorg. Ett förlängt ekonomiskt stöd röjer undan tveksamheter av detta skäl.
För det tredje krävs aktiviteter för varje enskild individ som kommer till vårt land från dag ett. Alla som kommer har drömmar, ambitioner och drivkrafter. Den absoluta majoriteten vill göra rätt för sig. De vill bidra och inte bli bidragstagare, men vi har strukturer som gör deras inträde på arbetsmarknaden svårt. Personer som jag i starten av mitt liv i Sverige mötte i flyktingförläggning, fyllda av energi och vilja att starta ett nytt här, tynade bort ju längre tid processen tog. Ingen mår bra av att sitta hemma och vänta. Därför måste mottagandet av flyktingar och invandrare förändras radikalt. Undervisning i svenska måste ges redan under asyltiden och övrig utbildning ska vara obligatorisk så fort en person har fått permanent uppehållstillstånd och är beroende av samhällsinsatser.
För det fjärde, lagstifta om att offentliga förvaltningar som har mer än 15 personer i en enhet ska ”adoptera” en flykting. Det ska gälla så väl statliga myndigheter/verk som landsting och kommuner. Genom detta kan tidig aktivering bli verklig. En nykommen läkare från Syrien får därmed större möjlighet att komma in i systemet om landstinget adopterar hen. Hens validering lär gå fortare om personen får praktisera och gå tillsammans med en ”godkänd” läkare. Samma sak kan faktiskt gälla för en mamma från Afghanistan som inte kan läsa eller skriva. Om ett kommunalt kök ”adopterar” henne kan hon få möjlighet att lära sig hur mat tillagas i Sverige, vilket kan underlätta hennes inträde på arbetsmarknaden.
För det femte ska grundläggande vuxenutbildning och gymnasial vuxenutbildning vara kompatibla med etableringsersättning och försörjningsstöd. Det är bättre för individen att läsa in grundläggande behörighet eller gymnasiebehörighet under etableringen eller medan man har försörjningsstöd än att sitta och vänta på ett jobb som aldrig dyker upp till följd av att man saknar utbildning. Vi vet att ju högre utbildning en person har desto lättare är det att komma in på arbetsmarknaden.
Sverige har givit mig en nystart i livet, en möjlighet att utbilda mig och skapa en framtid. Jag har gått från att vara en utblottad ung flykting till att jobba, starta företag och slutligen bli beslutfattare i Sveriges fjärde största kommun. Och min resa kan göras om av många som kommer hit i dag. Om vi reformerar i enlighet med mina förslag är jag övertygad om att fler i framtiden kommer att vara lika stolta över sitt nya land Sverige som jag är i dag.