En av de starkaste symbolerna som i dag kommit att existera inom västvärlden och som förkroppsligar det som vi i vår kultur kämpat mot i många år utgörs av burkan. Kampen om yttrandefrihet, tryckfrihet, rätten att rösta för både män och kvinnor oavsett klasstillhörighet, demokrati samt individens suveränitet och inte minst kvinnans frigörelse från sitt sociala kön har varit tongivande inom vår kulturhistoria.
Plötsligt finns nu ett plagg, en symbol som kvinnor av en särskild religiös tillhörighet iklär sig som helt och hållet ifrågasätter det som vi varit övertygade om ska vara det rätta.
Om vi ska förstå burkan i förhållande till västvärldens kulturella norm så är den ett förtryck, ett övergrepp och en maktutövning riktad från män mot kvinnor. Det skulle nog de flesta västerlänningarna hålla med om.
Om vi i stället försöker anta ett annat perspektiv och förstå hur täckandet av hår och hud kan ha annan funktion så inser man fort att för dem som väljer att täcka sig själva handlar det inte om förtryck eller övergrepp. Det handlar om att tillkännage sin tro.
Det kan faktiskt vara så enkelt som att om du betraktar en svensk person som är kristen kommer det inte finnas mycket i hans eller hennes klädval som avslöjar en djupare tro. Inte ens prästen avslöjas sånär som på den diskreta prästkragen. I den svenska sekulariserade kulturen är således det lilla korset som hänger runt halsen det enda som avslöjar en eventuell tillhörighet till den kristna tron.
Så om vi likställer det lilla korset runt halsen med burkan med perspektivet att det är ett uttryck för en religiös tillhörighet blir varken det ena eller det andra mer eller mindre förtryckande.
Vi är rädda för burkan. Det finns det inget tvivel om. Länder förbjuder eller diskuterar förbud mot burkan i ett försök att sortera undan det som verkar farligt. Detta är en i sig mycket olycklig trend som kan skapa mer distans snarare än tolerans och förståelse.
För tillfället existerar en enorm rädsla för den muslimska världen och dess kultur. Att försöka införa förbud och lagar som ska reglera utövandet av någons religiösa uttryck kan närmast bli en än mer långsiktig problematik.
Vad gäller de argument som framförs mot burkan i ett västerländskt sammanhang kan inte annat än påstås vara ytliga och populistiska. Att en lärare inte skulle kunna identifiera sin elev på grund av en burka låter som en banal och etnocentrisk (att mena att den egna kulturen är den bästa) tanke som lättast löses genom att observera någon av de tusentals muslimska skolor som finns runt om i världen. Hur gör de? Detta är knappast ett problem som inte kan lösas annat än genom förbud.
Burkan eller någon annan religiös symbol eller uttryck bör inte förbjudas genom lagstiftning. Snarare bör utbildning och tolerans spridas så att den vanliga svensken kan få de verktyg de behöver för att förstå att den muslimska kulturen inte behöver vara ett hot. Skulle det nu vara så att burkan är en föråldrad symbol som inte lämpar sig i andra sammanhang än i religiösa så kommer den kultur som tillämpar burkan kanske själva en dag avskaffa den. Och gör de inte det så är det deras val. Inte vårt. Det måste respekteras.
En vacker dag sitter vi som flyktingar i ett främmande land och förbjuds att dansa ”små grodorna” – att dansa runt en stång som symboliserar en penis kan ju inte vara annat än fördärvande för alla små oskyldiga barn.
Patrik Sander Göth
Ägare och grundare av
www.kulturantropologen.se
UNT 11/8 2010