De rapporter Moberg åberopar är IFAU-rapporterna 2002:8 och 2003:6. Moberg menar att framställningen i dessa är vilseledande genom att det som där kallas "lönesättningskurva" beskrivs som om det vore en utbudskurva för arbetskraft. Med hänvisning till en lärobok i makroekonomi, författad av Fregert och Jonung, hävdar Moberg att det inte alls är fråga om en vanlig utbudskurva utan att den adekvata beteckningen är "fackföreningens lönesättningskurva". Men om Moberg verkligen har läst IFAU-rapporterna noga, som han påstår, vet han att ingenstans i dessa påstås lönesättningskurvan vara en vanlig utbudskurva - denna tolkning är helt Mobergs egen. Skälet till att rapportförfattarna inte använder beteckningen "fackföreningens lönesättningskurva" framgår också. Orsaken är att lönesättningskurvan kan motiveras både utifrån en situation där kollektiva avtalsförhandlingar äger rum mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och en situation där enskilda arbetstagare gör individuella överenskommelser med arbetsgivaren. I den lärobok som Moberg refererar har man alltså valt att hålla sig till endast en av dessa två tänkbara utgångspunkter.
När det gäller forskningens inriktning skriver Moberg att: "Den dag IFAU på allvar börjar studera institutioner som kollektivavtalet, strejkvapnet och blockadvapnet kan det kalla sin verksamhet för forskning, men först då." Att Moberg anger vad IFAU ska ägna sig åt är inte bara förmätet, genom att han tror sig veta bättre än de tre professorer som förra året utvärderade IFAU och fann att institutets forskning är både mycket relevant och av hög kvalitet. Det visar också på en märklig inkonsekvens i Mobergs sätt att resonera: samtidigt som han förespråkar individuella fria val på arbetsmarknaden dikterar han vad enskilda forskare ska studera.
Erik Mellander
Vikarierande generaldirektör IFAU