Skolan har varit en av valets hetaste frågor. Nu återstår det att se om de nya makthavarna kan få till en politik som verkligen förmår att säkra våra ungdomars framtidsutsikter. Under valrörelsen har lösningarna på skolans problem snarast haft karaktären av fackförhandlingar. Bättre löner och bättre villkor – för lärarna. Det finns förstås all anledning att kvalitetsutveckla lärarnas arbete och förbättra deras arbetsmiljö. Men glömmer vi inte något väsentligt här?
Skolan är till för eleverna.
I den mån elever har förekommit i debatten så gällde det hur vi ska komma till rätta med svenska elevers försämrade prestationer i Pisa-mätningarna – kanske genom deras uppförande, med hjälp av ordningsbetyg?
Men även om någon sorts basal ordning är en nödvändig förutsättning för en god arbetsmiljö i skolan är den knappast tillräcklig för att uppnå goda resultat. Ett annat populärt vallöfte har handlat om att minska skolklassernas storlek, trots att forskningen pekar på en mycket begränsad effekt på skolprestationer.
Ett sätt att tänka på skolan är, enligt skolforskaren Wrethander Bliding, att det är en arena där eleverna ägnar sig dels åt relationsarbete och dels åt skolarbete.
Dessa två uppgifter är tätt sammanlänkande: lärandet äger rum i samma situationer som elevernas arbete med att ordna det sociala livet i skolan. Just sambandet mellan kamratrelationer och skolresultat har beforskats i mängder av vetenskapliga studier sedan mitten av 1900-talet. Resultaten visar tveklöst på att om inte relationsarbetet får goda förutsättningar och fungerar väl så blir det heller inga bra resultat. I sin välkända metastudie lyfter även utbildningsforskaren John Hattie fram kamrater som en viktig påverkansfaktor: exempelvis är effekten av kamratfaktorer på skolresultat större än för klasstorlek, och av ungefär samma storlek som för socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas engagemang och hemmiljö.
Relationsarbete kan i sin tur indelas i två delar. Å ena sidan handlar det om att skapa, utveckla och upprätthålla vänskapsband – något som är viktigt för alla människor, men som kanske utgör ett särskilt centralt inslag i barn och ungas liv. Å andra sidan handlar det om att förhålla sig till den egna positionen i de sociala hierarkier som finns i skolan och som påverkar vilken status man har.
Både vänskapsband och kamratstatus kan mätas genom så kallade sociometriska frågor där elever exempelvis får ange vilka kamrater de helst vill sitta bredvid och vilka som är deras bästa vänner. Med hjälp av den här informationen kan forskare bilda sig en tydlig uppfattning om vilka elever som har många vänner eller höga statuspositioner, samt vilka som står utanför gemenskapen.
Hur elever lyckas med sitt relationsarbete betyder inte bara väldigt mycket för hur de presterar i skolan, utan är förknippat med många olika utfall över livet.
Att sakna nära vänner eller befinna sig i botten av statushierarkin är, förutom att det är precis så smärtsamt som det låter, kopplat till ökade risker för bland annat hjärt-kärl-sjukdomar, psykisk ohälsa, arbetslöshet och missbruk. Dessvärre visar dessutom forskningen att elever som har problem med kamratrelationer tenderar att fortsätta ha det genom åren.
Då är det mer trösterikt att veta att skolklasser ser väldigt olika ut. Visst är det så att en del klasser har tydliga statushierarkier med elever långt ner i botten såväl som högt upp i toppen. Dessa klasser kännetecknas av ett negativt klimat med mer konflikter, sociala jämförelser, statusmedvetenhet och har en högre förekomst av mobbning.
Andra skolklasser har emellertid en ”plattare” organisation och kännetecknas av ett positivt klimat med demokratiska processer, samarbete och engagemang. Forskningen visar att alla elever mår och klarar sig bättre – oavsett deras egen status – om de gått i den senare typen av skolklass. Att identifiera vad det är som gör vissa skolklasser mer jämlika än andra är med andra ord en viktig uppgift för den forskning som bör ligga till grund för preventiva insatser i skolan.
När det gäller kamratrelationer så hamnar fokus ofta på mobbning. Men man ska komma ihåg att även om mobbning är nog så viktig att komma till rätta med, så är det en extrem form av social exkludering.
Mycket annat sker på skolgården och i klassrummet som påverkar elevernas arbetsmiljö och deras möjligheter att ägna sig åt skolarbetet och prestera väl. Vi tror att det är ett misstag att endast fokusera på mobbning när det gäller elevernas relationsarbete i skolan. Det finns oändligt mycket mer att arbeta med i förebyggande syfte.
Det finns dock en hel del att lära av det antimobbningsarbete som pågår i svenska skolor. Skolverkets utvärdering har visat att de antimobbningsprogram som lyckas bäst kännetecknas av sitt systematiska arbete med att förbättra det sociala klimatet i skolan, ofta genom relationsfrämjande insatser.
Det har också visat sig viktigt att ha en ”hela-skolan-ansats”, där alla – från vaktmästare till elever – engageras i arbetet. Exempelvis fokuserar det finska antimobbningsprogrammet KiVa mycket på alla elevers ansvar, eftersom de flesta intar rollen som ”bystander”: de ser på, men kan inte eller vill inte göra något. Genom att bredda fokus från mobbning till relationsarbete finns det goda chanser att vi inte bara minskar förekomsten av mobbning utan också förbättrar elevers möjligheter till lärande.
Så länge vi stirrar oss blinda på skolarbete och resultat utan att fundera på de inbördes sambanden mellan relationsarbete och skolarbete så kommer vi inte att hitta rätt.
Lärare spelar en central roll i elevernas vardag och det är viktigt att deras arbetsvillkor har lyfts i den politiska debatten. Men nu när det är dags att göra verklighet av alla löften till skolan – låt oss inte glömma bort huvudrollsinnehavarna och att värna såväl elevers hjärnor som hjärtan!
Anna Sarkadi
docent, Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet
Ylva B Almquist
docent, CHESS, Stockholms universitet/ Karolinska Institutet