När partierna såg över regeringsformen 2010 bestämde de sig för att ändra vad som skulle gälla efter riksdagsval. Oavsett valutgång borde en ny regering tillträda. Tidigare kunde den gamla ministären sitta kvar, om en ny sådan med bredare stöd inte gick att forma.
Efter valet 2014 blir det med andra ord regeringskris, om vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna kan försäkra sig om tillräckligt stöd.
Fredrik Reinfeldt kan inte, som Göran Persson gjorde 1998 och 2002, sitta kvar i kraft av att deras motståndare inte kan komma överens.
Förutsatt att Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarställning, och övriga partier inte vill ha med dem att göra, måste S och M bestämma sig. Antingen blir det en bredare regering, eller också tvingas regeringsbildaren stödja sig på olika partier i skilda frågor.
Med detta perspektiv för ögonen är både nuvarande och tänkbara regeringspartier angelägna om att utveckla metoder som gör det lättare att regera utan egen majoritet.
Ett första bidrag till den metodutvecklingen kom 1997 genom den så kallade budgetlagen. Poängen med denna var att riksdagens partier börjar med att ta ställning till summan av alla utgifter, varefter de formellt beslutar om de redan fastlagda delsummorna.
Tidigare lät partierna slutsumman växa fram ur riksdagsbehandlingen. Statsfinansiellt var detta lika effektivt. Oppositionen var på det hela taget lika mån om budgetsaldot som regeringen. Ministären kunde bara inte lita på att i varje detalj få sin vilja igenom.
Genom budgetlagen blev det lättare för sittande regering att bestämma i varje detalj utan egen majoritet. En inledande omröstning om slutsumman avsågs tjäna som förtroendeomröstning. För att kunna fälla regeringen behövde övriga partier gå samman om alla delsummor.
Så har det också blivit. Mellan 1998 och 2006 drog de rödgröna fördel av denna ordning och så gör allianspartierna under innevarande mandatperiod. Regeringen har inte egen majoritet. Ändå kan övriga partier inte ens marginellt påverka utfallet genom riksdagsbehandling.
Vad den så kallade budgetprocesskommittén föreslår i sitt betänkande En utvecklad budgetprocess – ökad tydlighet och struktur (SOU 2013: 73) är ytterligare ett steg i riktning mot att en minoritetsregering inte skall behöva besväras av någon riksdagsbehandling.
Det nya är att även lagstiftningen skall styras av principen om rambeslut. För ”tydlighetens” och ”strukturens” skull föreslås också lagförslag skola ingå i den budgetproposition, som en minoritetsregering förelägger riksdagen och önskar få fastställd genom ett enda klubbslag.
Inom en på det sättet ”sammanhållen” ordning blir det för en regering utan egen majoritet ändamålsenligt att betona den ekonomiska betydelsen av sina lagförslag. Inte bara budgeten utan även lagstiftningen befrias därigenom från riksdagsbehandling. Riksdagens enda uppgift blir att votera.
Vad krävs för att Sverige med vår matematiskt rättvisa valmetod – och som följd av detta många småpartier – skall undgå samlingsregering? Det är den enda fråga som budgetprocesskommittén uppehåller sig vid. Problemet anses uteslutande vara hur en regering utan egen majoritet skall kunna få sin vilja igenom. Vad en sådan begränsning av perspektivet påverkar förtroendet får ingen belysning.
Ensidigheten medför att kommittén inte på vanligt rationellt sätt överväger vad partierna tvingas offra, om de avsvär sig möjligheten att i riksdagen sakbehandla regeringens förslag. Närmare bestämt är det två argument, som faller i ögonen genom sin frånvaro.
Det ena är sakpolitiskt. Så som den europeiska krisen har utvecklats under de senaste fem åren – och som denna av allt att döma kommer att fortsätta att utvecklas – framstår det som föga välbetänkt att inte vilja dryfta handlingsalternativ i riksdagen.
Inlösen av banker, drastiskt försämrande av löner och arbetsvillkor, liksom ett upphävande av systemet med avtalsfrihet på arbetsmarknaden, är exempel på frågor som inom de närmaste åren kan komma att aktualiseras.
Snart nog kan också här i landet djupt ingripande frågor behöva sakbehandlas. Då det är det inte bra om partierna har bundit sig för en till sin yttersta spets driven idé om att politik bara är en fråga om att en gång om året votera. En sådan ordning blir alltför låsande.
Det andra gäller demokratin. Högerpopulistiska partier växer kraftigt över hela Europa och även här i Norden. Med tanke på vad som är dessa partiers huvudsynpunkt – att den förda politiken saknar folklig förankring – bör övriga partier inte ge syn för sägen.
Låt vara att en minoritetsregering önskar kunna få igenom sin politik. För den skull bör inte partierna göra sig kvitt möjligheten till överläggningar och uppgörelser i riksdagen. Debatt och politik är inte självklart till nackdel för att uppnå sakligt hållbara lösningar.
Lagstiftningen flyttar mer och mer till Bryssel. Desto mer angeläget blir att partierna hanterar återstoden på ett sätt som inger demokratisk respekt. Beslut om ändrade lagar bör inte fattas ”samlat” med ett enda inledande klubbslag.
Ett sådant förfaringssätt underminerar tilltron till politiken som konfliktlösning. Uppgiften att vara folkvald kan inte bara vara att votera. Utan att riksdagen har en bearbetande funktion kommer stridiga viljor, olika idéer och skilda intressen att stå oförmedlade mot varandra.