För några år sedan började polisen sin övergång till det nya radiosystemet Rakel (Radiokommunikation för effektiv ledning). Förutom bättre och jämnare täckning, är radiotrafiken nu krypterad och i praktiken omöjlig att lyssna av.
Under årtionden har medier haft polisradion som en trogen informationskälla om aktuella händelser. Journalister har själva kunnat avgöra om det de hör är av nyhetsvärde. De har kunnat välja att söka mer information genom att kontakta polisen eller genom att skicka folk direkt till platsen. Det senare har ofta bevisats vara det mest framgångsrika sättet att få information om en händelse och framför allt få den bekräftad.
Rakels intåg märks tydligt i medierna. Att se bilder från yrkesfotografer från pågående polisinsatser har blivit allt mer ovanligt. Däremot har tidningar, radio och tv i stort fått lita på läsarnas engagemang och med det följer en risk för lägre teknisk kvalitet men också att den oberoende rapporteringen sätts på spel.
Det finns många berättelser om när natt- och morgonchefer på nyhetsredaktioner fått besked från vakthavande befäl hos polisen att ”allt är lugnt” eller att ”det inte har hänt något intressant”.
Som exempelvis när en morgonredaktör på TV4 Uppsala, under tiden för kravallerna under sensommaren 2009, ringde Polisens vakthavande befäl för att höra hur natten hade varit. Svaret var enkelt: En lugn natt utan att något nämnvärt inträffat.
Samma natt bevakade en frilansfotograf en större insats i stadsdelen Stenhagen där bilar sattes i brand och såväl brandkårens, som fotografens eget, fordon utsattes för stenkastning. Polispatrullen som sändes till platsen för att ta upp anmälan från fotografen vågade inte stanna i området utan vevade ner sidorutan och meddelade att det kommer andra poliser med ”tyngre utrustning”. Detta var, enligt vakthavande, alltså inte något värt att rapportera i media.
TV4 uppmärksammade polisens presstalesman Christer Nordström på den felaktiga informationen och han konstaterade att det absolut inte var en regel från deras sida att dölja information från media.
I det nya radiosystemets linda var den största farhågan från journalistkåren att det skulle bli svårare att bevaka det som händer och sker. Löften gavs från polisens håll att så inte skulle bli fallet. Kommunikationsoperatörer och vakthavande befäl skulle få utbildning i hur man hanterar journalisters frågor och det skulle satsas på en större öppenhet från polisen.
Till viss del har detta skett. Polisen är i varierande grad duktig på att meddela sig via internet. Uppdateringar kommer förvisso mycket sent, ofta långt efter att insatser redan är avslutade.
Bottennappet, så här långt, måste man säga skedde den 6 december i Uppsala. De lokala medierna blir tagna på sängen av ett misstänkt morddrama i Björklinge. Meddelat av polisen. Men först ett dygn efter att det kommit till polisens kännedom. Varför?
Enligt Polislagen (1984:387) består bland annat polisens arbete i att man ska förebygga brott, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, bedriva spaning och göra brottsutredningar. Att välja vad medier ska rapportera om finns inte att hitta i uppdraget utan kan snarare beskrivas som censur, kanske det fulaste ordet i en demokrati med världens äldsta tryckfrihetslag.
Det finns nog journalister som skulle välja en rad starka ord kring detta, men jag håller mig till det enkla påståendet: Polisen ska inte ägna sig åt nyhetsvärdering. Inte alls. Inte på något sätt.
Däremot ska man sluta leka hemlig polis. Att man vill arbeta i fred är inte skäl nog till att inte vara öppen mot medier. I polislagen regleras redan möjligheten för att polisen att få arbeta på tryggt avstånd från allmänheten. Men att helt utesluta tidningar, radio och tv och därmed allmänheten är under all kritik.
Att säga att polisen präglas av den öppenhet som den borde kunna präglas av, är helt enkelt inte att tala sanning.
Samuel Björk
journalist och frilansfotograf, Uppsala
UNT 15/12 2011