Turkiet har under lång tid knackat på EU:s dörr.
Faktum är att turkarna var mycket snabbare än svenskarna om att se fördelarna med en Europeisk gemenskap – Turkiet sökte första gången om så kallat “associerat medlemsskap” i dåvarande EG redan år 1959. Sedan dröjde det till 2002 innan EU tillät att medlemskapsförhandlingar inleddes.
Därefter har processen emellertid åter saktat av.
Det finns tydliga krav – Köpenhamnskriterierna – som måste uppfyllas innan ett land kan bli EU-medlem. Jag har själv varit kritisk mot turkiska regeringars brist på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Kurders rättigheter är en central fråga, liksom pressfriheten och konflikten mellan Cypern och Turkiet som absolut måste lösas innan ett EU-medlemskap blir möjligt. Även den liberala gruppen i Europaparlamentet är splittrad i frågan om Turkiet. Men reformer pågår, och det måste Turkiet få erkännande för.
Tyvärr hörs okonstruktiva röster runt om i EU i dag – bland dem Frankrikes president Nicolas Sarkozy – förespråka att Turkiets EU-medlemskap läggs i permanent malpåse. Ett sådant steg vore förödande.
I dagarna ser Europaparlamentet över de turkiska medlemskapsförhandlingarna och diskuterar rapporten om de framsteg Turkiet gjort sedan sist. Men det är inte bara därför frågan är högaktuell. Med den demokratiska vågen i Nordafrika ställs vår relation till Turkiet än mer på sin spets.
Om vi låter destruktiva islamofobiska krafter i Europa driva agendan bort från möjligheten till framtida turkiskt medlemskap skjuter vi oss själva i foten. Det går ingen blodig gräns mellan Europa och vårt muslimska grannskap.
Genom att visa tydligt att vi menar allvar med Turkiets framtida medlemskap, förutsatt att Köpenhamnskriterierna uppfylls, kunde vi ställa siktet på en civilisationernas union i stället för civilisationernas kamp.
Att sträcka ut handen till den regionala stormakten Turkiet skulle kunna hjälpa några av våra grannländer som nu balanserar på en knivsegg mellan demokrati och kaos att tippa åt rätt håll. Vi har här en ovärderlig chans att visa upp för världen att Europa inte är någon stängd rikemansklubb för vitingar, utan ett verkligt samarbetsprojekt som kan bidra till demokratisering, öppenhet, handel och utveckling.
Europasamarbete över grannskapsgränsen i stället för barriärer som triggar Europafrånvändhet vore sannerligen ett bättre medel i kampen mot extremism.
Liksom hägrande EU-medlemsskap varit moroten för de östliga EU-ländernas demokratiseringsprocesser skulle ett EU öppnat för Turkiet kunna få effekter i den vidare regionen – även om man inte direkt utlovar medlemskap för Egypten och Tunisien! Detta är EU:s mjuka makt.
Kraven för medlemskap får man naturligtvis inte tumma på heller i fortsättningen – it takes two to tango, även framöver. Men det handlar inte om antingen eller. En seriös partner kan visst ställa krav – om uppfyllda krav sedan leder till de utlovade motprestationerna.
Det är dags för EU att visa att medlemskapsförhandlingarna är på allvar. Det måste stå klart att det inte kan bli tal om något tyskt eller franskt ”privilegierat partnerskap”, en eufemism för andra klassens EU-medlem. Turkiet förhandlar om ett fullt, framtida medlemskap och det får inte bli tal om annat.
Europa har allt att vinna på att släppa in Turkiet i värmen. Vi måste visa att dörren i alla fall inte är stängd.
Olle Schmidt
Europaparlamentariker (FP)
UNT 10/3 2011