Den mat vi äter har moraliskt viktiga konsekvenser. Den påverkar vår egen och andras hälsa, djurens välbefinnande och vår miljö.
Uppfattningen om vad som är moraliskt riktigt varierar, men det finns vissa saker som nästan alla är överens om är bättre ur etisk synvinkel än andra. Till exempel att vi i den rikaste delen av världen borde äta mindre och bättre kött – det är bra för miljön och klimatet, djurvälfärden, folkhälsan och den globala rättvisan.
Fiskebestånden borde få en chans att återhämta sig i haven och den choklad, det kaffe och te vi importerar borde produceras under rättvisa villkor och utan fara för odlarens hälsa. Vems ansvar är det att se till att det blir så? Sällan vårt eget, verkar det. Ofta vill vi skyffla över ansvaret på någon annan.
Vi konsumenter säger gärna att vi vill att handeln ska saluföra ”etiskt bättre” livsmedel, medan handeln säger sig vara villig att tillhandahålla dessa varor om bara kunderna vill betala för dem. En cirkelgång som alltför sällan slutar i konkret ansvarstagande.
I livsmedelskedjan finns många aktörer: bönder och andra primärproducenter, grossister och importörer, detaljhandel, lagstiftare och myndigheter, konsumenter inklusive det offentliga. Ingen av alla dessa aktörer kan ensam lösa problemen som livsmedelskonsumtionen orsakar. Men alla kan med relativt små medel göra något, utan att det drabbar den egna verksamheten orimligt hårt.
Vi som konsumenter kan laga åtminstone lite mer vegetariskt, och blanda mer morötter i köttfärssåsen. Vi kan köpa svensk ekologisk gris, inte bara till jul, vilket ökar sannolikheten för att grisen haft ett drägligt liv. Vi kan köpa rättvisemärkt kaffe, te och choklad och de av oss som har råd kan vara beredda att betala mer för maten.
Genomsnittshushållet lägger mindre av sin disponibla inkomst på maten än någonsin. Butiken kan underlätta för den som vill köpa en mindre förpackning av kött och hjälpa oss hitta de rättvisemärkta produkterna. Industrin kan se till att det kommer fram näringsmässigt bra halvfabrikat med mindre mängd kött, och vegetariska produkter och rätter som både ser ut och smakar bra.
Handeln kan ge konsumenter rabatt på annat än billigt importerat griskött från produktion där suggor hålls i trånga burar större delen av sitt liv. Detta är faktiskt olagligt sedan årsskiftet i hela EU men förekommer fortfarande i stor utsträckning.
Livsmedelsindustrin kan arbeta hårdare för att ha koll på vad den stoppar i våra produkter, inte bara från vilket djurslag köttet kommer, utan också hur det har producerats. Grossister, handel och industri kan undvika att sälja och använda fisk från bestånd som inte klassas som hållbara. Restaurangerna kan se till att lyfta fram vegetariska alternativ på menyn, ställa högre krav på det kött som köps in och informera konsumenterna om var köttet kommer ifrån. Lantbrukarna kan arbeta för att producera råvaror med så liten miljöpåverkan som bara möjligt och med bästa möjliga djurhållning. Lagstiftare och myndigheter måste göra det mindre attraktivt att sälja förorenande och oetiska produkter och ställa hårdare miljökrav på alla företag, i Sverige och i EU, och således möjliggöra för rättvis konkurrens. I alla led måste den mat som slängs minimeras.
Sammanfattningsvis: Om alla i kedjan gör åtminstone lite av det som står i deras makt, kan många små steg leda till ett stort.
Det här förslaget har två fördelar: För det första är det rättvist – det ställer ett moraliskt krav på alla, men inget orimligt krav på någon. För det andra är det någorlunda realistiskt – i synnerhet som mycket av det vi föreslår redan görs. Det finns konsumenter som aktivt väljer hållbara alternativ. Vissa delar av lantbruket har en bra djurhållning och många företag arbetar för drägliga villkor för producenter och distributörer.
Men det räcker inte. Det duger inte att hänvisa till andras ansvar, varken som privatperson, i sin yrkesroll inom något led av livsmedelsbranschen eller som politiker.
Allas ansvar måste bli var och ens ansvar.
Elin Röös
doktorand, Sveriges lantbruksuniversitet och initiativtagare till Köttguiden (www.kottguiden.se)
Per Sandin
lektor i bioetik och miljöetik
Sveriges lantbruksuniversitet
Helena Röcklinsberg
lektor i djuretik
Sveriges lantbruksuniversitet
UNT 17/5 2013