Den skriftlärde al-Afghani (1837-1897) ansåg att europeisk konstitutionell styrelseform var förenlig med islam och skulle lösa den muslimska världens politiska och sociala problem. Den shiitiske skriftlärde Naini (1860-1936) delade denna uppfattning och underströk att islam och konstitutionalism var båda emot despoti och envälde.
Karaktäristiskt för dessa tänkare är att de försöker förankra sina uppfattningar i islam. Traditionalister och islamister framhåller att Guds lag går före människans, medan reformister hänvisar till exempelvis rådslag, shura, samstämmighet, ijma, eller andra principer i islam som möjliggör en förening mellan islam om demokrati.
I samband med radikalislamismens framväxt under 1900-talet har de negativa tongångarna varit dominerande, men i skuggan av de oförsonliga åsiktsuttrycken har det förts en livlig debatt bland muslimska intellektuella som stödjer demokrati och respekten för mänskliga rättigheter.
Det som skiljer den senare debatten från tidigare reformistiska föreställningar är sättet att förankra dessa tankegångar i islam.
De tidiga reformisterna utgick från de yttre likheterna mellan exempelvis rådslag i Koranen och parlamentarism. Denna jämförelse har mött hård kritik från såväl muslimskt som sekulärt håll. Kritikerna menar att de tidiga reformisterna läste in nya tankegångar i Koranen och profetens tradition. De nutida muslimska nytänkarna - post-islamisterna - utgår från ett annat perspektiv. I deras diskussion görs en åtskillnad mellan det privata och det offentliga området. I det privata området utgår man från en modern och liberal tolkning av islam, som ser på religionen och tron som viktiga grunder för den moderna människans etik.
På det offentliga området förenas en tolkning av islam och modernitet som å ena sidan medger en nytolkning av islam, som sållar bort sådana företeelser i Koranen och traditionen som strider mot en modern människosyn, och å andra sidan en pluralistisk modernitet som inte är antireligiös.
Den iranske skriftlärde Mojtahed Shabestari (född 1936) går så långt att han hävdar att demokrati inte kan utläsas i Koranen eller profetens tradition. Detta eftersom de föreställningar som förknippas med demokrati och mänskliga rättigheter i dagens mening tillhörde det så kallade otänkta i dessa källor. De bygger på normer och värderingar som är sprungna ur det moderna samhällets förutsättningar och strukturer, medan islams urkunder nedtecknades långt innan modernitetens strukturförändringar ägde rum.
Han framhåller att demokrati och mänskliga rättigheter symboliserar politisk och social rättvisa och är bland de högsta normerna som skall respekteras i en styrelseform. Dessa rättigheter är, enligt Mojtahed Shabestari, knutna till mellanmänskliga relationer samt förhållandet till samhället och staten och har ingenting med religiös tillhörighet att göra.
Han skriver att i en demokrati skall varje individ oavsett bakgrund och tillhörighet åtnjuta grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Han framhåller dock att dessa friheter inte kan garanteras utifrån en klassisk-historisk, traditionell eller islamistisk tolkning av islam, eftersom de utgår från förmoderna föreställningar som gör åtskillnad mellan människor och förordar olika former av inskränkningar i människors fri- och rättigheter på grund av deras könstillhörighet, tro, etc, och utgår från människans skyldigheter gentemot Gud och inte utifrån hennes rättigheter.
Enligt denna uppfattning saknar traditionell eller islamistisk tolkning de teoretiska och filosofiska förutsättningarna för en demokratisk grundsyn.
Sett ur detta perspektiv blir en reformering av de shari'a-lagar som bryter mot modern människosyn och rättsuppfattning en viktig förutsättning för att förena islam med demokrati och mänskliga rättigheter..
Denna reformering står inte i strid mot islam, eftersom tidigare exegeters tolkningar av islam bygger på mänskliga kunskaper och kulturella referensramar som bottnar i förmoderna förhållanden. Reformeringen begränsas inte till de tidigare exegeternas tolkningar utan omfattar i lika hög grad sharialagar som härrör från Koranen, ty många av dem utgår från den förmoderna samhällsstrukturens förhållanden och dess patriarkala traditioner. Dit hör exempelvis de sharialagar som reglerar kvinnors arvsrätt, som innebär att de ärver hälften så mycket som män, att två kvinnors vittnesbörd värderas som en manlig muslims vittnesbörd, att kvinnors rätt till skilsmässa är begränsade i förhållande till män med mera.
Dessa sharialagar ska betraktas som tidsbundna och måste revideras så att de står i samklang med det moderna samhällets förhållanden.
Mojtahed Shabestari anser att de sharialagar som infördes i islams begynnelse hade för avsikt att förbättra människans livsvillkor och var de facto en förbättring i jämförelse med tidigare förhållanden. Kvinnor som saknade arvsrätt fick exempelvis begränsad arvsrätt, vilket kan betraktas som en progression. En reformering ska ta sin utgångspunkt i samma anda, det vill säga genomdriva nya förbättringar.
En nytolkning som gör föreningen mellan islam, demokrati och mänskliga rättigheter möjlig måste, enligt den egyptiske muslimske tänkaren Abu Zeid (född 1945), utgå från en avmystifiering av det religiösa
tänkandet, som gör det möjligt att granska den religiösa traditionen, de muslimska företrädarnas tolkningar och deras källor utifrån ett vetenskapligt perspektiv.
Det handlar alltså om ett förvetenskapligande och en rationalisering av den religiösa debatten som använder sig av en prövande hållning. En nytolkning av islam som gör denna förening möjlig kan ses som en modern muslimsk reformrörelse som väljer integration före marginalisering.
De nya tolkningarna utgör delar av en omvandling och integration för att möta det samhälle som muslimer möter i majoritetssamhällena i väst eller den sociala och kulturella utveckling som förändrat muslimska länder.
Mohammad Fazlhashemi
docent vid institutionen för historiska studier, Umeå universitet UNT 18/11 2006
docent vid institutionen för historiska studier, Umeå universitet UNT 18/11 2006