När skuldkrisen ledde till arbetslöshet och förlorad tillväxt och ett antal europeiska länder fick allvarliga problem var budskapet från Europas socialister, inklusive de svenska socialdemokraterna, ett enda: spendera mer.
Nu, så här drygt fem år senare, står vi med facit i hand. De som följde det socialdemokratiska receptet är kvar i krisen, medan de som stramat åt för att få ner underskotten och samtidigt genomfört strukturreformer är på väg upp.
Låt mig jämföra sydeuropéerna med våra grannar i Baltikum. Medelhavsländerna valde att främst höja skatterna och var försiktiga med nedskärningarna. Så sent som 2012 hade Grekland fortfarande offentliga utgifter motsvarande 55 procent av BNP. Det var mer än Sverige, på 52 procent.
Trots att balterna var de länder som upplevde störst minskning i produktionen valde de i stället en åtstramningsstrategi bestående av en tredjedel skattehöjningar och två tredjedelar nedskärningar, kombinerat med reformer för ökad tillväxt. Resultatet är uppenbart: medan de sydliga länderna fortfarande har svåra problem har balterna högst ekonomisk tillväxt i unionen. Precis som balterna borde Grekland ha reformerat och dragit ner på sina offentliga utgifter snabbare.
Som ekonomiprofessor Anders Åslund påpekat har väljarna bestraffat de som fört den socialistiska politiken och belönat de som gjort tvärt om. Mellan oktober 2008 och september 2013 har åtta sittande regeringar – i Estland, Finland, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Sverige och Tyskland – blivit omvalda. Alla av socialister kallade åtstramningsländer.
År 2012 var det genomsnittliga budgetunderskottet i dessa åtta länder 1,6 procent av BNP, jämfört med 4,8 procent i de 19 länder vars regeringar blivit förkastade av väljarna. De ansvarstagande länderna växte med 1,4 procent, medan de ansvarslösas ekonomier minskade med 0,8 procent. Att socialism inte fungerar är inget nytt. Men nu är socialismen dessutom mindre populärt i Europa än på mycket, mycket länge.
För att den stimulanspolitik som socialisterna företrädde, och fortfarande företräder även om de inte är lika tvärsäkra längre, över huvud taget ska kunna gå att genomföra måste det finnas pengar tillgängligt. Men år 2012 hade EU-länderna i snitt 91 procent av BNP i statsskuld. Då finns det helt enkelt inget mer fiskalt utrymme för att ta upp några lån. Då måste man rätta munnen efter matsäcken, och i stället vidta åtgärder som fyller på matsäcken. För den måste vara full inte bara i morgon, utan även nästa vecka, nästa månad och nästa år.
Den socialdemokratiska ”analysen” utgår från det endimensionella antagandet att det enda problemet är bristen på efterfrågan. Men Europas problem är grundat i för höga offentliga utgifter, för lite konkurrens, för många monopol och arbets- och tjänstemarknader som har motverkat tillväxten av nya jobb. Därför behövs det strukturella reformer snarare än utbudsstimulanser som det ändå inte finns något utrymme för. Att då välja en ekonomisk politik som man inte kan finansiera i stället för reformer man kan besluta leder till fortsatt kris.
Europas socialister är oansvariga. Vi ser hur Frankrike nu håller på att gå under i en virvelstorm av vänsterpopulism. Och vi ser hur vänsterreceptet fördjupar arbetslösheten.
Och samtidigt ser vi hur en ansvarstagande politik tagit land efter land ur krisen, och hur ansvarsfulla regeringar gång på gång väljs om, när väljarna belönar dem som ser sanningen i vitögat, vågar berätta om den för befolkningen och sedan vidtar åtgärder för att lösa problemen.
När ska socialdemokraterna berätta för väljarna att deras politik inte fungerade och att deras sanning inte var sann? Att den ekonomiska politik de kritiserar fungerar och att den politik de hyllar leder till växande problem?