På måndag kommer en unik dom från Uppsala tingsrätt som berör tryggheten och integriteten för alla människor som kommer i kontakt med den svenska sjukvården.
Kärande är anhöriga till en man som ovetande och utan tillstånd filmades för tv-serien Sjukhuset i TV3 när han var döende. De anhöriga har tagit strid mot den oacceptabla behandlingen genom att stämma landstinget i Uppsala och begära skadestånd.
Den rättsliga fråga som tingsrätten nu ska besvara är enkelt uttryckt den här: Vilket ansvar kan utkrävas när ett landsting, en kommun eller staten bryter mot sekretesseregler och kränker människors privatliv?
Det svaret får vi alltså på måndag, även om sista ordet inte lär vara sagt i och med det – domen kan överklagas.
Men fallet reser också en rad frågor som inte har med juridiken i snäv mening att göra. Det handlar i hög grad om den bristande etiken i landstingets agerande – dels rörande själva filmingen, dels också gällande hanteringen av de anhöriga och agerandet i den rättsliga processen.
1. Den bristande etiken i själva filmningen. Oavsett juridiken – det kan inte gärna vara etiskt försvarbart att filma döende människor på sjukhus. Även om det hade funnits ett samtycke, vilket det alltså inte gjorde i det aktuella fallet – det framstår som etiskt helt oacceptabelt att fråga en döende patient som anländer akut till sjukhuset om han eller hon vill låta sig filmas för att vara med på tv.
Det har också förekommit filmning av personer som varit medvetslösa och av barn utan att föräldrarna har känt till det. Vad säger läkaretiken om det? Vad säger den värdegrund som rimligen borde vägleda de ansvariga politikerna i landstinget i Uppsala?
Och vad säger de ansvariga politikernas egna partiprogram i fråga om respekten för den personliga integriteten? Deras kolleger i riksdagen har i alla fall nyligen beslutat att grundlagsskydda den personliga integriteten – den signalen verkar inte ha nått fram till landstinget i Uppsala.
2. Den bristande etiken i hanteringen av de anhöriga och den rättsliga processen.
Det är otillständigt att, som landstinget i Uppsala, länge påstå att det fanns ett samtycke från den döende mannen, trots att det inte fanns några som helst bevis för det.
Och detta bara för att när det var dags för förhandling i tingsrätten ta tillbaka alltihopa och byta fot till linjen ”det fanns inget samtycke, men det behövdes heller inte”. På samma sätt kan man undra om det är rimligt att landstinget ända till en bit in i själva förhandlingen i tingsrätten påstod att de anhöriga själva bidragit till skadan genom att se tv-programmet. Till bilden hör också att landstinget talat med kluven tunga och sagt en sak i domstolen och en annan i medierna.
Samma dag som tingsrätten prövade fallet sade landstingets advokat inför domstolen att landstinget nu medgav att det inte fanns något samtycke från den döende mannen – detta samtidigt som landstingets chefsjurist intervjuades i Aftonbladet och påstod att det visst fanns ett sådant samtycke.
3. Den bristande etiken i att låta kommersiella bolag ta över landstingets rättsliga processer. Först överlät landstinget till kommersiella bolag att ansvara för sjukvårdssekretessen. Resultatet blev upprepade sekretessbrott, vilket bland annat lett till skarp kritik från Justitieombudsmannen. Sedan har man i praktiken överlåtit på samma kommersiella bolag att driva den rättsliga prövningen i domstol. Landstinget har bekräftat att produktionsbolaget Titan Television AB betalar för allt i den rättsliga prövningen. Eller om det är riskkapitalbolaget Capman, som ägde Titan fram till alldeles nyligen, som betalar landstingets advokater.
Bolagen har också ett starkt egenintresse i att något skadeståndsansvar inte fastställs – det är nämligen Titan som ska betala skadeståndet, och vars programformat med sjukhus-tv som därmed skulle få sig en törn, om landstinget fälls i domstolen. De anhöriga till den avlidne mannen möter således inte bara landstinget i domstolen – de möter ett konglomerat av landsting och storfinans.
Detta rimmar illa med grundlagens objektivitetskrav som gäller alla som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter – inklusive landstinget i Uppsala.
Clarence Crafoord, chef för Centrum för rättvisa och juridiskt ombud för den drabbade familjen tillsammans med Anna Rogalska Hedlund och Sebastian Scheiman