Just i dag fyller jag 45 år. Eller? Kan jag vara säker på det?
Enligt mina syriska handlingar är jag född 1973, mina skolregistreringskort säger att jag är född 1971 medan jag enligt ett gammalt libanesisk laissez passé-pass är född 1970.
Min mamma sade dock att jag var född året före oktoberkriget/Yom kippurkriget mellan Israel och arabländerna och det året då terrorattackerna skedde i München-OS 1972. Eftersom många mammor i krigshärjade länder förknippar barnens födelser med något viktigt som har hänt så utgår jag från att min mamma mindes rätt och att jag är född 1972. Därför kanske jag kan fira 45 år idag trots allt!
Med den här beskrivningen vill jag illustrera att jag och många som är födda i krig eller på flykt i främmande länder inte vet exakt när vi föddes.
Det gäller särskilt oss som föddes som invandrare, växte upp som invandrare och alltså var invandrare redan innan vi blev invandrare i Sverige, det vill säga vi som är födda i ett land som inte är våra föräldrars land. Vi saknande rättigheter och möjligheter att få bli registrerade enligt regelboken. Våra mammor födde oss i hemmen, inte på sjukhus, ofta för att många bodde illegalt eller saknade pengar för att bekosta sjukhusfödelse.
Jag har inte funderat särskilt mycket på min ålder och åldersbestämning. För mig har det aldrig varit avgörande med ett par år plus eller minus, livet har rullat på ändå.
Men i dag kan ett par år fel åt något håll innebära antingen en ljus framtid i Sverige, eller utvisning tillbaka till krigets Kabul och att framtidens ljus slocknar bryskt. Jag tänker på dagens diskussion om åldersbestämning och huruvida de ensamkommande ljuger om sin ålder eller ej. Det kan finnas en och annan som är säker på sin ålder men medvetet säger något annat för att kunna stanna i Sverige.
Men jag tror att den stora majoriteten av ensamkommande är sådana som jag, som faktiskt inte vet exakt när de är födda.
När jag kom till Sverige som artonåring, hade jag lika gärna kunna varit tjugo eller sexton år. Jag bodde i en flyktingförläggning i Lövstabruk tillsammans med vuxna. Det som var viktigt för min integration var att få läsa språket, komma med i fotbollslaget och umgås med ortsbefolkningen för att praktisera språket och få inblick i hur samhället fungerade. Begreppet ensamkommande fanns inte på samma sätt som i dag.
Det barnperspektiv som senare infördes, det vill säga en flyktingpolitik som skulle ta hänsyn till barnens bästa, har på senare år snarare lett till ökat individuellt lidande än mer humanitet och trygghet, som det var tänkt.
Vi har skapat en dyr struktur, en byråkratisk och juridisk process som gjort åldern till den enskilt viktigaste parametern som avgör ungas framtid. Inte undra på att de med skyddsbehov vill vara under 18 år!
När människor ska anpassa sig till ett system är vi kreativa, speciellt i desperata situationer. När jag kom till Sverige 1990 var åldern inte så viktig, utan asylbehovet stod i centrum i processen. I dag har vi en situation där tolkningar av lagen medför olika tillämpningar. Och hela flyktingmottagandet har blivit en onödigt dyr historia. Det finns ingen naturlag som säger att alla ensamkommande ska bo på ett HVB-hem, det är en dyr svensk uppfinning som kostat skattebetalarna miljarder. Det finns inte heller någon naturlag som säger att individer måste slängas ut från sina gymnasieutbildningar bara för att de har passerat en viss ålder.
Om Sverige ska hjälpa människor och rusta dem inför en bättre framtid är det utbildning en nyckel.
Oavsett om ungdomarna får stanna eller inte borde de enligt min mening få slutföra sina utbildningar. Att ensamkommandes ålder skrivs upp och de får lämna en trygg, fungerande skolgång eller en etablerad kontakt för att flyttas till ett anläggningsboende långt bort från den ort där de börjat få ro är djupt tragiskt! I dag kan en ungdom vars ålder skrivs upp eller som hunnit bli arton år i väntan på förhör, anses förlora skyddsbehovet över en dag. Jag tycker att asylpolitiken ska bygga på humanitet och framtidstro. Åldern ska inte avgöra ens framtid, utan hur situationen i hemlandet ser ut.
En tumregel borde vara att vi inte utvisar till länder dit vi själva inte vågar resa. När vi låter våra ungdomar backpacka i Afghanistan kan vi skicka tillbaka människor dit.
Till dess säger all sunt förnuft, barnperspektivet och FN:s mänskliga rättigheter att utvisningarna ska stoppas.
Jag fyller år i dag. Det spelar mindre roll om jag blir 43, 45 eller 47. Det viktiga är att jag fick starta ett nytt liv i Sverige och jag är evig tacksam för den chansen. Tänk om dagens system hade gällt när jag kom. Då hade jag blivit utvisad och frågan är var i världen jag hade firat födelsedag eller om jag överhuvudtaget varit i livet. I dag utvisas driftiga, skötsamma och kunskapstörstiga ungdomar från vårt land. Tänk om de skulle få samma chans som jag? Frågan är vem som är den största förloraren, de eller Sverige?
Mohamad Hassan, kommunalråd (L)