Under rubriken Borgs överskottsmål är absurt, skrev Svenska Dagbladet 25 maj att ”det är dags för Sverige att sluta ”samla i ladorna” och i stället satsa på att investera och underhålla ”ladorna”, så att de ”inte ruttnar sönder”. Vi kan bara hålla med och föreslår ett alternativt finanspolitiskt ramverk som stödjer en sådan analys.
Vi menar att det överordnade målet för den ekonomiska politiken borde vara full sysselsättning. Alla som vill och kan arbeta ska ha ett jobb. Strukturomvandlingen i ekonomin gör dock att en viss arbetslöshet på cirka 2 procent alltid kommer att finnas eftersom personer byter arbeten. Utöver målet om full sysselsättning bör den ekonomiska politiken inriktas på att åstadkomma hög sysselsättningsgrad.
Ramverken för finans- och penningpolitiken bör utformas och utvärderas utifrån dessa mål. I sin nuvarande utformning har de nått vägs ände. Den ekonomiska politiken har under de senaste decennierna inte varit i närheten av att åstadkomma full sysselsättning.
Arbetsmarknaden har inte återhämtat sig efter 90-talskrisen. Sysselsättningsgraden är i dag fortfarande 8,8 procentenheter lägre jämfört med vad den var under 90-talets början, vilket motsvarar cirka 529 000 färre sysselsatta.
Dagens ramverk består av olika budgetmässiga restriktioner för att säkerställa starka offentliga finanser. Men de offentliga finanserna är i dag inget problem i Sverige. Det är däremot arbetslösheten. Därför bör de finanspolitiska ramverken kompletteras med ett ramverk för full sysselsättning.
Det bör skrivas in i budgetlagen att regeringen till riksdagen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning och riksbankslagen behöver kompletteras med ett mål för sysselsättningen. På medellång sikt bör penningpolitiken understödja en sysselsättningsgrad (16-64 år) på 80 procent och vara likställt med målet om prisstabilitet vilket också bland annat TCO anser.
Enligt budgetlagen ska investeringar i infrastruktur, fastigheter med mera finansieras via anslag i statsbudgeten. Konsekvensen är att kostnaderna för dessa investeringar direktavskrivs vilket är ett märkligt förfaringssätt. En investering i infrastruktur konsumeras över en lång tidsperiod och det är rimligare att kostnaden fördelas över hela dess livslängd. Staten bör i likhet med kommuner och företag införa en investeringsbudget vilket fördelar kostnaderna över investeringens livslängd.
Överskottsmålet innebär att de offentliga finanserna måste gå med ett överskott på minst 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Vänsterpartiet stod bakom överskottsmålet då det aviserades i mitten av 90-talet då vi menade att det var viktigt att få ner statsskulden till rimliga nivåer men det syftet är sedan en lång tid tillbaka uppfyllt.
De svenska offentliga finanserna hör i dag till de starkare i världen. Sveriges så kallade konsoliderade bruttoskuld ligger under 40 procent (att jämföra med till exempel EU:s krav på högst 60 procent, Tyskland med dryga 80 procent, för att inte tala om Grekland och Italien där skulden ligger över 100 procent).
Dessutom har vi som Finanspolitiska rådet nyligen påpekade en offentlig nettoförmögenhet på 20 procent som dessutom beräknas stiga i framtiden. Vänsterpartiet föreslår därför att dagens överskottsmål ersätts med ett mål för de offentliga finanserna där dessa i normalfallet ska vara i balans över en konjunkturcykel.
Utgiftstaken sätter en övre gräns för de statliga utgifterna tre år framåt. Något motsvarande golv för statens inkomster finns inte. En annan svaghet med utgiftstaken har sin grund i svårigheterna att prognostisera statens utgifter. I en kraftig lågkonjunktur ökar utgifterna för bland annat a-kassan.
Detta kan innebära att utgiftstaken blir så hotade att man inte har ”råd” att motverka lågkonjunkturen med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är oklokt att sätta ett tak för statsbudgetens utgifter tre år i förväg. Men självklart ska det finnas ett tak för utgifterna.
I dag måste kommuner och landsting upprätta en budget för nästa år där intäkterna överstiger kostnaderna. Men kommunernas intäkter och utgifter är mycket konjunkturkänsliga. Vid en lågkonjunktur försvagas kommunernas finanser genom vikande skatteintäkterna och stigande utgifter för till exempel ekonomiskt bistånd.
Oavsett vilket val kommunerna och landstingen fattar kommer deras beslut att förvärra lågkonjunkturen. Kommunsektorns balanskrav skadar såväl kommunernas verksamhet som en god och balanserad samhällsekonomisk utveckling. Vi föreslår därför att kommunernas balanskrav, precis som för den offentliga sektorns finansiella sparande, ska gälla över en konjunkturcykel.
Med ovanstående ändringar kan samhällsnyttiga investeringar komma till stånd samtidigt som stort ansvar tas för de offentliga finanserna. Men framför allt kan arbetslösheten pressas ned.
Genom ett folk i arbete i dag blir samhällsekonomin starkare såväl nu som i framtiden. Produktiva investeringar bygger landet starkare.
Ulla Andersson
riksdagsledamot, ekonomisk-politisk talesperson (V)
Jacob Johnson
riksdagsledamot (V)
UNT 8/6 2012