Åsa Hagberg som är divisionschef för Psykiatridivisionen skriver på UNT debatt 13/11 om hur väl psykiatrin har utvecklats de senaste åren. Det är säkert så, men faktum är att psykiatrin inte kan hantera den ström av patienter som behöver hjälp. Det är också så att allt inte är psykiatri. Psykiatri är en specialisering, precis som kirurgi eller onkologi.
Så som sjukvårdsstrukturen är uppbyggd så är det endast de allra sjukaste som får tillgång till specialistsjukvården. Övriga hänvisas till primärvården. Men även primärvården är överbelastad och kan inte hantera den ökande strömmen av patienter med psykisk ohälsa.
Jag håller med Åsa Hagberg om att det är ett samhällsansvar att vi alla mer måste börja lägga oss i varandras liv. Inställningen om att var man ska sköta sig själv och inte belasta andra eller att man inte ska lägga sig i, är förgörande. Vi är flockdjur och vi behöver varandra. Utan ett slags socialt sammanhang känner vi oss många gånger ensamma och uppgivna. Vi behöver lära oss på ett mellanmänskligt plan att hantera vår verklighet.
Livet är inte bilderna på Facebook och Instagram som visar upp de perfekta barnen med de perfekta hemmen och de fantastiska bakverken av föräldern som dessutom hinner träna och hålla sig snygg. Vi väljer att visa upp den mest lyckade fasaden och döljer alla tecken på att den inte skulle vara sann.
Men om vi nu börjar tycka att vi inte har det så bra som vi skulle vilja. Vad gör vi då? Om vi inte lärt oss verktyg av självbekräftelse, ångestlindring, acceptans och annat som ingår i vad jag anser livskunskap. Om vi drabbas av depression eller ångest som ibland kallas psykiatrins ”förkylningar”. Vart tar vi vägen då? Om vi söker vårdcentralen kan vi självklart få medicin och även en remiss till terapeut, men är det detta som behövs? Ska man vänta till dess att den psykiska ohälsan övergått till en ”diagnos”?
Vi efterlyser en mellanpsykatrisk enhet, en vårdcentral för psykisk ohälsa. Till denna ska man kunna komma på akutbesök eller bokade besök och träffa en specialiserad distriktsläkare eller psykiatriker alternativt skötare, socionom eller psykolog inom en snar framtid. Denna enhet skulle avlasta vårdcentralerna och psykiatrin samtidigt som fler personer kan fångas upp i tid, innan den psykiska ohälsan övergår i ett mer svårbehandlat tillstånd.
Åsa Hagberg anser också att det finns anledning att problematisera begreppet ”nollvision av suicid”. Processen som leder fram till att en person upplever en sådan stark hopplöshet att denne inte ser någon annan väg ut än att ta sitt liv, är komplex och bör hanteras på det sättet. Vi behöver analysera många av de självmord som har begåtts – inte bara av de personer som haft kontakt med vården en kort tid före, via Lex Maria-utredningar, utan även de andra delarna av personens liv. Skapa händelsekedjor som gör det hela förståeligt och på det sättet även förstå var kedjan kunde ha brutits.
Vi behöver också sätta in resurser för att öka kunskapen hos all skolpersonal om hur man lär ut livskunskap, hur man pratar om självmord och livets svårigheter som en del i undervisningen, hur man fångar upp ungdomars dåliga mående och hur man agerar om en elev tar sitt liv för att förhindra att beteendet sprider sig.
Vi behöver ha handlingsplaner på kommunal nivå och samverkan mellan sjukvård, skola, socialtjänst och blåljuspersonal som är tydliga angående hur man ska agera för att förhindra självmord och för hur man fångar upp anhöriga efter att ett självmord skett. Vi bör också agera mer kraftfullt mot så kallade ”hotspots” dvs där vi vet att personer tar sina liv. Att sätta upp staket och på annat sätt rent fysiskt förhindra självmorden vet man har en avgörande betydelse.
Och det finns mer att utveckla inom psykiatrin som vi vet redan är på gång.
Men självmord är inget som enbart drabbar svårt psykiskt sjuka utan det kan hända vem som helst, vilket många av oss tungt fått erfara. Med ofattbara efterverkningar.
En nollvision för självmord är inte någon utopi, den är definitivt möjlig i vissa åldersgrupper och på många orter. Den anger också den riktning vi vill gå mot. Men självmordsförebyggande åtgärder har inte prioriterats trots att det är närmare sex gånger fler som dör i självmord än i trafiken. År 2013 dog 1606 personer i självmord. De allra flesta hade vi kunnat rädda med konkreta suicidpreventiva strategier och politisk vilja.
Ludmilla Rosengren
ordförande i Suicide Zero
läkare och KBT-terapeut