Det har knappast undgått någon att det finns mycket lodjur i Uppsala län. Den främsta anledningen är att det finns gott om mat i form av rådjur, vilket sannolikt också förklarar varför angreppen på tamdjur är få.
I takt med att antalet lodjur ökar minskar dock rådjuren och vi befinner oss nu i en situation där en viss jakt på lodjur behövs för att lodjurstammen varaktigt ska överskrida den för länet fastställda miniminivån på 23 familjegrupper (cirka 130 individer).
Länsstyrelsen vill dock betona att jakt på en sällsynt och hotad art som lodjur endast utgör en del av en långsiktig förvaltning. Lika viktigt är att jakten på rådjur begränsas när rådjuren är få till antalet samt att jakten på räv ökar.
Myndigheten menar att en sådan samförvaltning är absolut nödvändig om vi önskar livskraftiga stammar av lo- och rådjur i framtiden.
I syfte att tillvarata regional kunskap och nå ett brett stöd för rovdjurspolitiken har länsstyrelsen genom riksdagsbeslut getts ett utökat ansvar för förvaltningen av våra stora rovdjur. Förvaltningen innebär att vi själva får ta beslut om licens- och skyddsjakt under förutsättning att nationella och regionala miniminivåer överskrids.
Det är med stor frustration som vi tvingas konstatera att det ändå återstår mycket arbete innan myndigheten kan bedriva en regional förvaltning värd namnet. Det beror inte på myndighetens ovilja eller på avsaknad av kompetens att hantera frågan utan på att verktygen inte är anpassade för regional förvaltning.
Nyligen tog till exempel Naturvårdsverket beslut om att delegera licensjakten med ett så kallat tak till åtta länsstyrelser i Mellansverige (Uppsala, Stockholm, Gävleborg, Värmland, Dalarna, Västmanland, Örebro och Västra Götaland). Det innebär att Naturvårdsverket bestämmer hur många djur som får skjutas. Årets tilldelning är i storleksordningen en tredjedel av föregående års (25 lodjur i Mellansverige vilket ger begränsade möjligheter till licensjakt i Uppsala län) och baseras på äldre inventeringar som antyder att lodjuren i Sverige minskar.
Årets inventeringar visar dock att de nationella och mellansvenska miniminivåerna nås och att en delegation utan tak hade varit möjlig. Motivet till beslutet, som alltså baseras på gamla siffror, är att Naturvårdsverket är oroligt för att den nationella och mellansvenska miniminivån på 250 respektive 137 familjegrupper inte nås. Att begränsa jakten utifrån dessa förutsättningar kan tyckas vara logiskt.
Men logiken haltar, eftersom mycket liten hänsyn tas till enskilda läns förutsättningar. Så länge de nationella och mellansvenska miniminivåerna riskerar att inte nås, ges inte länsstyrelserna möjlighet att själva förvalta sina viltstammar.
Detta oavsett hur många lodjur respektive rådjur det finns i respektive län. Dagens förvaltning av lodjur är med andra ord isolerad från sitt ekologiska sammanhang. Ingen hänsyn tas till om rådjuren i ett län långsiktigt kan föda lodjuren utan all fokus ligger på att klara miniminivåerna. Det innebär samtidigt att länen kan ges möjlighet att förvalta sina stammar under ett år (nationella och mellansvenska miniminivån nås) för att året efter fråntas möjligheten till förvaltning (nationella och/eller mellansvenska miniminivån underskrids). Det medför en ryckighet som avsevärt försvårar en långsiktigt klok förvaltning.
Länsstyrelsen menar att är det en farlig förvaltningsstrategi som på sikt kan medföra att lodjuren i länet kommer att minska i antal i takt med att rådjuren minskar.
Vi har så här långt haft förvånansvärt få angrepp på tamdjur av lodjur i Uppsala län men bedömer att angreppen kan komma att öka i takt med att lodjurens naturliga föda minskar.
Det är beklagligt att §24a jaktförordningen försvårar möjligheten för Naturvårdsverket att delegera licensjakt utan tak till län som överskrider sina miniminivåer.
Vi menar att en klok långsiktig förvaltning innebär att län som överstiger sina miniminivåer borde ges möjlighet att förvalta sin lodjursstam utan tak.
I just detta fall har vi svårt att förstå att Naturvårdsverket inte vill delegera licensjakt utan tak (nya data visar att miniminivåerna nås) och därefter utvärdera resultatet. Det skulle med stor sannolikhet på sikt gynna såväl lo- som rådjur. Med hänsyn till antalet lodjur i de Mellansvenska länen är det fullt rimligt att miniminivåerna nås i samtliga dessa län inom en femårsperiod, möjligen undantaget Västra Götaland som liksom Södra Sverige bör ges ytterligare tid att nå sin miniminivå. Enligt vår mening har Naturvårdsverket genom detta beslut motverkat Riksdagens ambition om en verkningsfull, regionalt förankrad rovdjursförvaltning.
Vi menar också att Naturvårdsverket hade haft stöd i lagen för att besluta om licensjakt utan tak. Eftersom verket gör en annan bedömning kommer vi därför att skriva till regeringen med önskemål om en tydligare reglering av denna fråga.
Vi riktar sålunda skarp kritik mot en förvaltning vars syfte är att vid varje enskild tidpunkt klara den nationella respektive mellansvenska miniminivån. Vi måste vända synsättet på viltförvaltningen så att hänsyn till regionala förhållanden får genomslag också i besluten kring licensjakt.
Ingen licensjakt på lodjur ska tillåtas om länets miniminivå underskrids, och överskrids nivån ska jakten på lodjur anpassas efter antalet rådjur, där även jakt på rådjur och räv ingår i beslutsunderlaget. Med en sådan förvaltning skulle samtliga län på sikt nå sin miniminivå, och därmed skulle även den nationella miniminivån klaras.
Kan då inte naturen reglera sig själv? Ja, självklart, men då kommer antalet lo- och rådjur att variera kraftigt över tiden och vi riskerar att hamna i en situation där länets miniminivå endast undantagsvis klaras och där skador på tamdjur periodvis kan bli stora.
Peter Egardt
landshövding
Lennart Nordvarg
naturvårdsdirektör
UNT 24/2 2011