Den 25 juni tecknades ett nytt trygghetsavtal för den statliga sektorn. Vi, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges universitetslärarförbund (SULF) och landets största lärosäte Lunds universitet är allvarligt oroade för vad det kommer att innebära för den framtida rekryteringen till forskaryrket.
Det nya trygghetsavtalet innebär omfattande försämringar för doktorander och unga forskare.
När det nya avtalet träder i kraft kommer unga forskare att behöva vara tidsbegränsat anställda på samma lärosäte i sex år för att fullt ut omfattas av avtalet. Detta i stället för dagens tre år inom hela statliga sektorn. Avtalet förutsätter att man inom staten är tidsbegränsat anställd tre gånger så lång tid som den längsta tid Lagen om anställningsskydd (LAS) tillåter att man är tidsbegränsat anställd.
För doktorander blir försämringen än värre. Anställningstiden som doktorand räknas inte in i de sex åren utan det nya avtalet betraktar en doktorandanställning som en utbildningsanställning där innehavaren inte behöver samma omställningsstöd som övriga tidsbegränsat anställda.
Detta trots att doktorander utför en betydande del av både forskning och undervisning. De nydisputerade unga forskare som oönskat finner sig i en period av arbetslöshet efter disputationen kommer endast att vara berättigade till begränsat ekonomiskt stöd genom Omställningsavtalet. Denna ekonomiska försämring och osäkerhet ökar den psykosociala pressen på doktoranden. Sveriges lärosäten behöver rekrytera de absolut bästa och smartaste studenterna till forskaryrket för att målen om internationell konkurrenskraft och kunskapsspridning i samhället ska kunna uppnås. Då måste villkoren vara attraktiva.
Om du som ung forskare vill kunna kvalificera dig för ett fullödigt omställningsstöd måste du dessutom vara villig att stanna på ett och samma lärosäte i alla sex åren. Det nya avtalet räknar inte längre all anställningstid vid samtliga statliga myndigheter utan endast anställningstid vid senaste lärosätet.
Under senaste tiden har den låga rörligheten bland forskare och risken för inavel inom akademin debatterats. Ett viktigt skäl till att det är svårt att byta lärosäte är att osäkra anställningar skapar en situation där forskare måste hålla sig kvar i närheten av personer de känner för att få undervisning eller komma med i en forskningsansökan. stället för att skapa regler som leder till inlåsningseffekter måste rörlighet underlättas och risktagande premieras. Det nu tecknade avtalet är rent kontraproduktivt för att uppnå ett ökat utbyte av tankar och idéer. För en sektor som högskolesektorn, där rörlighet nationellt och internationellt är en kvalitets- och framtidsfråga, är detta förödande.
Att skapa forskning och undervisning av hög kvalitet kräver högt kvalificerad personal. Det kräver också att de högst kvalificerade ska vilja satsa på en karriär inom akademin. De redan osäkra anställningsförhållandena på landets lärosäten medför en risk för att de mest kompetenta personerna lämnar akademin för att gå till säkrare jobb utanför.
Att teckna ett avtal som rycker undan benen, inte bara på de doktorander och unga forskare som finns i högskolan, utan också på de lärosäten som försöker rekrytera och behålla de främsta forskarna, är obegripligt. Vi har redan väldigt tuff internationell konkurrens och nu försvagas våra förutsättningar. Det har inte Sverige råd med.
Arbetsgivarverket tror att de både kan ha kakan kvar och äta den, det vill säga: de vill fortsatt ha många tidsbegränsat anställda men dessa ska inte längre ha möjlighet att få del av det trygghetssystem de själva är med och finansierar genom att avtalsvägen avstå lön. Tvärtom: de ska vara flexibla och räkna med att varje anställning är den sista – även när de varit anställda på samma lärosäte i många år på ständigt nya anställningar. Man har nedmonterat omställningsstödet kraftigt och tagit bort ekonomiskt stöd för dem som är allra viktigast för den framtida forskningen.
Att välja forskarbanan blir allt mer oattraktivt. Nu måste en förändring ske. Fler måste tillsvidareanställas och tydliga karriärvägar skapas, först då kan vi få ett sunt utbyte mellan lärosäten, såväl i Sverige som utomlands.
Men medan förändringen sker borde de tidsbegränsat anställda åtminstone ha fått något för allt de offrar – nämligen trygghet när deras tidsbegränsade anställning upphör.
Som företrädare för studenter, doktorander, unga forskare och för landets största lärosäte vill vi säga att detta inte är något vi har gått med på. Vi borde ha förbättrat, inte försämrat, villkoren för doktorander och unga forskare.
Det vilar ett stort ansvar på den regering som kommer till makten i höst, om inte forskar- och universitetsläraryrket ska drabbas av samma rekryteringsproblem som skett till läraryrket i ungdomsskolan. Vi kräver att doktorander och unga forskare ges rimliga anställnings- och omställningsvillkor. Gör universitet och högskolor till de attraktiva arbetsplatser de behöver vara för rekrytera och behålla morgondagens banbrytande forskare.
Erik Arroy, ordförande i Sveriges förenade studentkårer (SFS)
Mats Ericson, professor och ordförande i Sveriges universitetslärarförbund (SULF)
Per Eriksson, rektor Lunds universitet
Margot Wallström, ordförande Lunds universitet