Generikareformen, som infördes 2002, innebar att apoteken skulle byta originalläkemedel till billigare kopior, så kallade generika, oavsett vad läkaren skrivit på receptet. Reformen uppskattas ha sparat cirka en miljard per år av statens läkemedelssubvention (cirka 20 miljarder kronor 2010). Reformen har påverkat det medicinska utfallet, tillgången på läkemedel, deras miljöpåverkan samt företagens vinster och forskning.
Under åren har ett stort antal undersökningar visat på medicinskt negativa följder av reformen. Den allvarligaste är den förvirring som patienterna utsätts för när de vid apoteksbesöket får en ny förpackning med nytt preparatnamn och ibland en annorlunda utformad tablett, men med samma verksamma substans. Följden blir dubbelmedicinering eller utebliven medicinering eftersom patienten inte känner igen den nya medicinen. De som främst drabbas är de äldre, de som står för merparten av all läkemedelskonsumtion och har många mediciner att hålla reda på. I apoteksmarknadsutredningen, som föregick upphävandet av Apoteket AB:s monopol, framhölls mot denna bakgrund att ett mål med omregleringen borde vara att minska frekvensen av generikabyten. I praktiken blev det tvärt om.
För att säkerställa avmonopoliseringen av apoteksmarknaden år 2009 höjde staten apotekens handelsmarginal. De ökade vinstmöjligheterna skulle locka nya aktörer att etablera sig på marknaden. Resultatet har också överträffat förväntningarna och hitintills har drygt 200 nya apotek öppnat. Regeringen hade dock lovat att avmonopoliseringen inte skulle leda till högre läkemedelspriser och statens ökade kostnad måste täckas på annat vis. Det fick åstadkommas via ytterligare besparingar i generikareformen. Dessa påverkar patientsäkerheten negativt och går emot ett av huvudmålen i den nationella läkemedelsstrategin, som är under utarbetande: ”Medicinska resultat och patientsäkerhet i världsklass”.
Genom att skärpa reglerna för apotekens utbyte till att varje månad ersätta det hittills billigaste generikat med ett några ören billigare skulle ytterligare 60 miljoner kronor sparas. Generikaföretagen tvingades till skärpt konkurrens. Tidigare hade apoteken kunnat expediera det billigaste lagerhållna generikat inom en läkemedelsgrupp och sälja det tills lagret var slut. Efter att skärpningen trätt ikraft tvingades myndigheten, Tand- och läkemedelsförmånsverket (TLV), att utsträcka ”månadens vara” till en och en halv månad – cirkusen på apoteken blev för omfattande. Reglerna som styr vad som blir ”månadens vara” är så komplexa att apotekspersonalen knappt förstår dem själva och än mindre kan förklara dem för patienterna.
Men fler bekymmer väntade efter skärpningen. Efter att ”månadens vara” ersatts av en ny måste den hitintills billigaste kasseras. Generikaföretagen, som pressat sina marginaler, vill inte ta tillbaka överblivna produkter från föregående månad. Det har å ena sidan lett till att mindre apotek tar hem små volymer av månadens vara, som tar slut innan nästa generikum blir obligatorium. I andra fall går överblivna läkemedel till förbränning. Detta är slöseri med resurser och negativt för miljön.
De flesta generika tillverkas i Indien eller Kina och undersökningar de senaste åren har visat att rester från exempelvis antibiotikatillverkning utan rening går direkt ut i omgivande vattendrag. Medicinsk leder det till utbredning av antibiotikaresistens, ett problem liksom läkemedels miljöpåverkan, som alliansregeringen satt som mål att bekämpa i sin nationella läkemedelsstrategi. Trots detta förslås i strategin att följsamheten till generiskt utbyte skall öka ytterligare.
De medicinska problemen skulle lösas om patienten fick samma läkemedel så länge receptet var giltigt. Vid nytt recept kan ett nytt generikum sättas in, men då kan både läkare och apotekspersonal bättre förbereda patienten på bytet.
Det är givetvis i princip rätt att staten pressar kostnaderna för läkemedel genom att i första hand subventionera billiga kopior. Principen driven till sin spets leder dock till att läkemedelsforskningen mattas av och att nya läkemedel riskerar att blir dyra, eftersom de forskande läkemedelsföretagen tar igen på dessa vad de förlorat på sina av kopior ersatta originalläkemedel. Tidigare finansierade de så kallade basläkemedlen mycket forskning. Oviljan att betala gäller även förbättringar av existerande läkemedel till exempel färre biverkningar, enklare dosering, något bättre effekt. Denna typ av forskning, som lätt framtill många av dagens effektiva läkemedel, riskerar att utplånas om samhället inte vill stödja den via priser och läkemedelssubventioner. De stora genombrotten i forskningen är sällsynta och den behöver de små framstegen under tiden.
De högre priserna på nya läkemedel gör att TLV allt oftare inte vill subventionerna dem och att landstingen undviker att ta in dem i behandlingsarsenalen. Statens bidrag till landstingen för receptbelagda läkemedel 2011 är 300 miljoner kronor lägre än 2010. Samtidigt ökar antalet äldre och antalet möjliga sjukdomar att behandla. Läkemedelsbehandling är hälso- och sjukvårdens enskilt viktigaste behandling för bättre hälsa, men de utgör mindre än fem procent av samhällets totala kostnader för sjukdom.
Sverige har rankats på 13:e plats i Europa vad avser användningen av nya innovativa läkemedel, men tillhör toppskiktet i användningen av generika. Patienterna riskerar därmed att drabbas då de inte får tillgång till nya effektiva läkemedel. Det måste bli tydligt vilka framtida läkemedel samhället är berett att betala för.
Andreas Furängen
vd Apotekarsocieteten
Anders Cronlund
farm. dr, vd:s kansli
UNT 15/8 2011