Sverige saknar ett tydligt miljömål för en av våra viktigaste naturresurser - marken. Marken behövs för vårt ökade behov av livsmedel och skogsråvara. Men marken är en begränsad och icke förnyelsebar resurs som håller på att förstöras. Det har EU slagit fast, men det märks inte i svensk politik.
Den finansiella krisen 2008-2009 berodde ytterst på girighet och kortsynthet. Kanske är det så att också girighet och kortsynthet kommer att orsaka en kommande kris om markkvalitet och marktillgång?
Marken hotas i dag på många sätt. I EU:s arbete med ett markdirektiv beskrivs hoten mot åker- och skogsmark som föroreningar, markpackning, förlust av organiskt material, erosion, beläggning och bebyggelse, försurning, försaltning, översvämningar och förlust av biologisk mångfald. Många av dessa hot är särskilt allvarliga för länderna i mellersta och södra Europa, men vi går inte fria i Sverige heller.
Markpackning på grund av tunga maskiner sker på merparten av jordbruksmarken. Skadorna bedöms orsaka skördeförluster på 5 till 10 procent. Särskilt allvarlig är packningen på större markdjup, ned mot 60 centimeter. Där tenderar skadorna att bli mer eller mindre permanenta.
Förekomsten av sådana skador förefaller att öka. Om inte packningen undviks kommer markens produktionsförmåga att minska ytterligare.
Ett annat hot är förlust av organiskt material i marken - sjunkande mullhalter. Detta har stor betydelse för bördighet och livsmedelsproduktion. Våra odlingssystem sätter sin prägel på mullhalten och dagens system medför att halterna har sjunkit jämfört med läget för några decennier sedan och närmar sig kritiska nivåer på många håll.
Uppodlade eller beskogade torvmarker tappar kontinuerligt stora mängder organiskt material genom nedbrytning och avgång av koldioxid.
Markförsurning av jordbruksmark är en mer eller mindre oundviklig process, men kan kontrolleras genom kalkning. På skogsmark däremot, är detta mer komplicerat och sur nederbörd och stora uttag av biomassa innebär ett allvarligt hot genom försurning.
Markegenskaperna är även avgörande för kvaliteten hos yt- och grundvatten. Det gäller till exempel fosfor, som är ett nödvändigt näringsämne, men som också läcker ut i sjöar och vattendrag, och slutligen når Östersjön. Bekämpningsmedel som avsiktligt eller oavsiktligt hamnar i marken kan påverka markbiologisk aktivitet och bördighet. De kan också föras ned i grundvattnet och göra detta otjänligt som dricksvatten.
Hur denna långvariga lågdosexponering av bekämpningsmedel påverkar vår hälsa vet vi ännu inte, men allvaret i detta kan exemplifieras med de speciella restriktioner för bekämpningsmedel som EU utformat för vattenskyddsområden i anslutning till svensk jordbruksmark.
Lokalt och inom områden i södra Sverige sker också en metalldeposition på såväl skogs- som jordbruksmark. Särskilt besvärlig är ansamlingen av kadmium i vissa marker.
Slutligen bör framhållas att urbanisering i form av nya byggnader och vägsträckningar ofta lägger beslag på vår allra värdefullaste jordbruksmark. Hur väl rimmar det med farhågor om framtida brist på livsmedel och energi? Vi har inte råd att förlora mer jordbruksmark.
I Sverige finns totalt 16 miljökvalitetsmål identifierade och beskrivna, bland andra frisk luft, begränsad klimatpåverkan, grundvatten av god kvalitet, ingen övergödning med mera. Men för marken saknar vi ett tydligt sammanhängande och övergripande mål. Att vatten och luft är behandlade i egna miljömål kan kanske bero på att försämrad vatten- och luftkvalitet märks direkt genom att vi blir förgiftade eller mår dåligt. Det är inte fallet med marken - förändringar tar lång tid och syns i regel inte lika tydligt.
Förändringarna är successiva, irreversibla och underminerar på lång sikt vårt välbefinnande - som redan är hotat av klimatförändringar och ökad befolkningsmängd med ökad konsumtion.
Starka motiv för ett miljömål för marken är ett beslut i Europaparlamentet 2002 om skydd av naturresurser och uthålligt nyttjande av mark.
Vi vill särskilt framhålla att de olika hoten mot marken bara är delvis beaktade i övriga miljökvalitetsmål. Packning av mark, erosion, förlust av organiskt material och åkermarkförlust genom bebyggelse är inte alls beaktade. Inte heller nämns den minskande bördigheten.
Ett miljökvalitetsmål för mark skulle kunna bli ett viktigt instrument för uppföljning av marktillståndet i Sverige samt förhoppningsvis en garant för att inte markförsämringen fortsätter och urbaniseringen lägger under sig vår värdefullaste produktionsmark.
Sist men inte minst har ett miljökvalitetsmål en avsevärd pedagogisk betydelse. Det riktar fokus mot att marken är en ändlig och levande resurs som måste vårdas. Vi uppmanar därför Sveriges politiker att sänka blicken ned mot den glömda men oerhört viktiga marken.
Där finns förutsättningen, inte bara för vår egen, utan även för kommande generationers välfärd. Låt oss alla vara rädda om den naturresursen.
Mats Olsson
professor Institutionen för mark och miljö, SLU, Uppsala
Dan Berggren
professor Institutionen för mark och miljö, SLU, Uppsala
Lennart Mattsson
Forskningsledare Institutionen för mark och miljö
SLU, Uppsala
Kristina Belfrage
doktorand Institutionen för stad och land, SLU, Uppsala
UNT 23/4 2010