Var tionde ung människa tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. En tiondel är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst.
Vuxna som spekulerar om orsakerna nämner oro över att inte få jobb, ekonomisk kris, stora åtstramningar på arbetsmarknaden och en markant ökning av inkomstojämlikheten. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten, en studie gjord av Ungdomsbarometern på uppdrag av Skandia.)
Det samhälle vi i dag lever i, och gissningsvis framöver, är ett samhälle som ställer stora krav på hjärnan. Vi har tillgång till hur mycket information, fakta och upplevelser som helst. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.
Dessutom är skillnaderna mellan olika människors förutsättningar stora.
En del stressas för att de inte ser några möjligheter i livet och saknar hopp om att få jobb, medan andra blir utbrända på grund av för många arbetsuppgifter eller stressas sönder av för många val och möjligheter.
Dagens samhälle sliter kort sagt mer på hjärnan än på övriga kroppen. 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Den upplevda psykiska ohälsan ökar, liksom efterfrågan på insatser.
Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.
Dagens samhälle, både i arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor. Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund.
Klarar vi inte detta är det vi själva, du och jag som individer, som får skulden. Om svårigheterna är lite större, eller individen har många svårigheter och lever i påfrestande omständigheter, är risken stor att hamna i långtidssjukskrivning, arbetslöshet och bli fråntagen möjligheter till delaktighet och inflytande.
Det här är inte en oundviklig utveckling. På samma sätt som människor tidigare lärt sig hantera utmaningar och påfrestningar, som när vi gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också att lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket onödig tid och energi vi ska tappa på vägen.
Våra hjärnor är fortfarande i stort sett precis desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.
Vår hjärna är alltså konstruerad för ett annat liv än det vi lever i dag, men hjärnan är extremt flexibel, så vi klarar av att anpassa oss och att utnyttja helt nya förutsättningar.
Vissa begränsningar måste vi dock acceptera. Vi måste äta bra, sova och motionera tillräckligt för att hjärnan ska få kraft och återhämtning. Annars blir vi sjuka.
Hjärnan är som resten av kroppen – sliter vi för hårt på den går den sönder. Det här är ett problem som samhället måste bidra till att hantera, inte bara vara ett problem för individen.
Det här är vår stora samhällsutmaning – både för individens hälsa och för rikets tillväxt och ekonomi.
Hur formar vi ett modernt och hållbart samhälle där alla kan känna delaktighet och framtidstro?
Ing-Marie Wieselgren
psykiater, överläkare vid Akademiska sjukhuset, Uppsla
psykiatrisamordnare Sveriges Kommuner och Landsting
UNT 26/7 2013