Den nya rovdjurspolitiken, som beslutades av riksdagen förra hösten, börjar nu omsättas i konkreta förvaltningsåtgärder. För att bistå länsstyrelsen finns inom varje län en nybildad viltförvaltningsdelegation, sammansatt av politiker och företrädare för olika intressen. Delegationerna fattar vägledande beslut om inriktningen på viltförvaltningen och har en bred sammansättning för att skapa lokal förankring. Här verkar företrädare för bland annat friluftsliv, jakt, naturvård, skogsbruk och markägare tillsammans med våra folkvalda politiker.
Under sommaren och hösten har viltförvaltningsdelegationernas arbete med måltal för de stora rovdjuren skapat en hel del debatt på lokal nivå. Första gången det hettade till gällde det björntilldelningen i Dalarna och Gävleborg.
Nu har turen kommit till lodjuren, där Uppsala län troligen hyser världens tätaste stam. Detta har gjort att loförvaltningen nu åter vållar debatt i Uppsala, ett halvår innan det är dags att jaga lo nästa gång. Än en gång verkar synen på vem som har ”rätt till” rådjuren vara en viktig bit av konflikten.
Ett nytt och synnerligen välkommet grepp i rovdjursförvaltningen är att man nu försöker grunda förvaltningsbesluten på födounderlaget. För lodjuren, som alltså just nu behandlas i delegationerna, är det främst mängden rådjur som är intressant. Vet man hur mycket lodjur som finns, och hur många rådjur de i genomsnitt slår, så kan man räkna ut hur många rådjur som krävs för att föda den befintliga lostammen. För att få ekvationen att gå ihop måste man dock även veta hur många rådjur det finns. Här är man inte överens om stammens storlek, vilket är anledningen att jägarrepresentanten i viltförvaltningsdelegationen i Uppsala län reserverat sig mot beslutet. Det finns dock även rena intressekonflikter.
Samtidigt som man måste veta hur många lodjur och rådjur det finns, så måste man även räkna med att rådjur dör av andra orsaker än att de tas av lodjur. Viltolyckor är en viktig källa till dödlighet, men det gäller även jakt.
När man gjort beräkningar över vad som är ett lämpligt minsta antal lodjur i länet, så har man därför räknat på effekterna av alla dessa faktorer. Därmed begränsar såväl trafikolyckorna, som jaktuttaget på rådjur, den möjliga lodjursstammen. Detta har gjort att jaktmotståndare reagerat, eftersom man inte anser att jakt och jaktintressen skall få begränsa våra stora rovdjur.
Jägarna beskattar ofta en klövviltstam med 25-30 procent per år, när det inte finns stark predation av andra rovdjur än människan. När det gäller älgjakt där det finns starka stammar av varg, eller rådjursjakt där det finns starka stammar av lo, begränsar vi jakten och vårt uttag är klart mindre. Det är en självklarhet för jägarna att anpassa uttaget efter tillgången på vilt, oavsett om det är en sträng vinter, rovdjur eller bäggedera som begränsar stammen. Merparten av den svenska jägarkåren står också bakom att våra inhemska rovdjur skall finnas i livskraftiga stammar.
Därmed måste rovdjuren självfallet tillåtas äta sin naturliga föda. Detta accepterar vi lika självklart som en skogsägare accepterar att våra inhemska älgar betar på tallungskog. Det betyder dock inte att någon av grupperna anser att man inte kan behöva reglera viltpopulationer för att minska effekterna om de är stora.
Delar av naturvården har tyvärr svårare än jägarkåren att hantera frågan om reglering av viltstammar, delvis på grund av att man på sina håll inte vill se jakt som en av många tillgängliga förvaltningsmetoder.
Vid någon punkt måste man dock börja förvalta hittills skyddade arter med annat för ögonen än maximal populationstillväxt. Vi jägare gör detta regelmässigt, när vi exempelvis tar hänsyn till skador inom jord- och skogsbruk och anpassar vår avskjutning av klövvilt. Jaktmotståndare hävdar inte sällan att ”jägarna bara vill maximera mängden vilt”. Så är inte fallet, vilket klövviltsförvaltningen är ett gott bevis på.
Vi ställer oss istället bakom grundtanken att vi människor genom att reglera viltstammar kan finna avvägningar mellan olika intressen, vilket gör att vi kan nyttja landskapet hållbart. Det innebär att vi delvis jagar älg för att kunna få ut mer sågtimmer och delvis jagar vildsvin för att lättare kunna odla majs. Vi jagar även rådjur i viss utsträckning för att minska skogsskador, och för att minska problem i villaträdgårdar. Med världens tätaste lodjursstam anser vi också att vi kan beskatta lodjursstammen för att kunna jaga rådjur. Därmed kan vi utnyttja den resurs som rådjuren utgör och få tillbaka en del för det arbete vi lägger ned på att skapa en stark rådjursstam genom viltvård. Vilket, märk väl, även kommer lodjuren tillgodo.
Det finns en uttalad acceptans i samhället för att reglera klövviltstammar genom jakt för att minska produktionsbortfall inom jord- och skogsbruk, eller antalet viltolyckor. Stammarna av flera av våra stora rovdjur har glädjande nog nu vuxit sig livskraftiga, vilket exempelvis gör att björnen begränsar älgstammen och lodjuren begränsar rådjuren i en del län. Därmed är det dags att börja förvalta björn och lo enligt samma principer som övrigt vilt, även om vi har fastställda nationella minimital för stammarna.
En rovdjursförvaltning som utgår från hänsyn till motstående intressen och lokal förankring av beslut, samt grundar sig på fakta om lokala förhållanden när det gäller födounderlag för rovdjuren, ger helt nya förutsättningar för en fungerande förvaltning med lokal acceptans. Det är också ett viktigt steg på väg mot insikten att vi alla är beroende av att hållbart bruka den biologiska mångfalden och landskapet.
Fredrik Widemo
naturvårdsansvarig Svenska Jägareförbundet
UNT 6/10 2010