Debatt: Fristad för folkmördare?

Förra månaden, den 26 februari, mördades författaren Avijit Roy av terrorister precis utanför ingången till bokmässan, mitt emot universitetet i Bangladeshs huvudstad Dhaka. Efter en rad hot från islamistiska terrorister hade Avijit, som också var utbildad ingenjör, tillsammans med sin fru och dotter flyttat till USA. Anledningen till att han trots mordhot befann sig i Bangladesh var att två nya böcker av hans hand skulle släppas på bokmässan.

Avijits far, Ajoy Roy, som också han är känd som progressiv intellektuell och pensionerad professor i fysik vid Dhaka universitet anklagade islamister lojala med Jamaat-e-Islami-rörelsen för mordet. Just nu står också ett antal av rörelsens ledare inför rätta i Bangladesh, anklagade för brott de ska ha begått under Bangladeshs frigörelsekrig 1971.

De brott de anklagas för innefattar våldtäkter, mordbrand, mord och tvångsomvändelser av hinduer till islam. En av dessa ledare har redan dömts för sådana brott av en domstol i Bangladesh. Men i dag lever han i full frihet här i Sverige.

I november 2014 publicerade DN en artikel om en nu sjuttioårig militär som, trots att han dömts för folkmord i sitt hemland Bangladesh, nu lever som en fri man i Sverige.

Låt mig förklara bakgrunden. Och varför medlemmar av den islamistiska milis som under Bangladeshs frigörelsekrig 1971 gjorde sig skyldiga till folkmord och våldtäkter fortfarande förtjänar straff. Det massmord vi talar om anses vara ett av de värsta i samtiden.

Under kriget utgjorde bengaliska kvinnor, oberoende om de var hinduer eller muslimer, särskilda måltavlor och utsattes för tortyr och våldtäkter av ockuperande pakistanska armén och de extremistiska milisgrupper.

Grupper som Al-Badar, Al-Shams och Razakar organiserade det islamistiska partiet Zamaat-e-Islami. De pakistanska styrkorna och dessa stödtrupper kan ha gjort sig skyldiga till mord på mer än 300 000 invånare i Bangladesh och utsatte runt 200 000 flickor och kvinnor för våldtäkter. Många av offren begick självmord efter Bangladeshs frigörelse i december 1971. Andra begav sig till Indien i hopp om att få en abort och åter andra drabbades av psykiska problem. Trots att det nya landets grundare Shejk Mujibur Rahman beskrev våldtäktsoffren som ”krigshjältar” stöttes många av dem ut ur samhället och förföljdes.

Innan kriget tog slut den 14 december 1971 ägnade sig soldater och milismän ur gruppen Rajakan åt organiserade massmord på landets sekulära intellektuella – bara i huvudstaden Dhaka mördade man 991 lärare, 12 journalister, 49 läkare, 42 jurister, 16 författare och ett antal ingenjörer.

Efter en 17 år lång utredning släppte Bangladeshs krigsbrottskommitté dokument som namngav 1 597 personer vilka varit medlemmar i de milisgrupper som gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten – folkmord, slumpmässiga avrättningar, tortyr, våldtäkter, mordbrand, plundring och tvångsomvändelser från hinduism till islam.

Efter mordet 1975 på landets grundare Shejk Mujibur Rahman och ett stort antal medlemmar av hans regering kunde flera av dessa folkmordsmilitärer ”rehabiliteras” och tilläts åter delta i politiken. Landet kom sedan, under tre decennier, att styras av antingen militären eller höger-nationalist-islamist-allianser.

Men de miliser som var inblandade i 1971 års folkmord kan mycket väl jämföras med dagens IS, andra världskrigets nazister eller Afghanistans talibaner.

Milisens ledare hade till mål att göra Bangladesh till en sorts talibanstat och byggde allianser med likasinande grupper i olika delar av världen som Pakistan, Indien, Afghanistan, Mellanöstern såväl som i Europa och Amerika. Genom nätverket Zamaat-e-Islami har samma milismän finansierat och inspirerat olika extrema terrorgrupper. Av precis dessa skäl är det av största vikt att de som bär ansvaret för folkmordet ställs inför rätta för de brott mott mänskligheten de begick under 1971 års krig.

Under ledning av Shejk Hasina, dotter till den mördade Shejk Mujibur Rahman, har den nuvarande koalitionsregeringen i Bangladesh lyckats upphäva den lag från 1973 som gav en sorts amnesti åt krigsförbrytarna. Man har även utsett en särskild domstol för åtal mot misstänkta folkmordsanstiftare och våldtäktsmän. Hittills har man utfärdat domar mot elva av ledarna för olika milisgrupper.

Enligt uppgifter i medierna tros den senast dömde av dessa folkmordsmilitärer, en 70-årig före detta borgmästare, i dag bo i Stockholm.

Under 2013 flydde han hit, innan utredningen mot honom hann inledas. Före 1971 var han aktiv medlem i Zamaat-e-Islami, och under kriget utsågs han till befälhavare i Razakar-milisen I Faridpurdistriktet, 6 mil söder om Dhaka. Den 13 november i år utfärdade en domstol i Bangladesh en dödsdom mot honom i hans egenskap av militärt ansvarig för morden på 50 människor, varav ett tvåårigt barn, minst två våldtäkter, mordbrand, tortyr, plundring och för att under dödshot tvingat åtta personer att omvända sig från hinduism till ­islam. Allt detta under perioden maj till juni 1971.

Varför ska en dömd folkmördare och våldtäktsman skänkas en fristad i Sverige? Och borde inte de ansvariga myndigheterna här i landet åtminstone försöka finna ett sätt att ställa honom till svars?

Även om det utdömda dödsstraffet knappast är förenligt med svensk lagstiftning handlar det om brott som förmodligen aldrig kan preskriberas.