Initiativen för hårdare tag mot brottsligheten står som spön i backen från politiskt håll. Senast häromveckan anordnade Justitieutskottet ett seminarium med företrädare för olika myndigheter för att ta reda på vad som krävs för att stävja brottsutvecklingen.
Vi som dagligen konfronteras med denna utveckling blir lätt luttrade.
Det är inte första gången som politiken vill ta hårdare tag, och som det i slutändan bara landar i någon symbolisk åtgärd.
Medias rubriker tystnar och de kriminella fortsätter som tidigare. Så kommer nästa våg av bränder, sexualbrott, rån eller annat som blossar upp. Då blir det samma visa igen – svarta rubriker, bekymrade miner, politiska åtgärdspaket, men i slutändan noll effekt.
En sak måste man ha klart för sig.
Det finns inte en chans i världen att enbart rättsapparaten, polis, åklagare, domstolar tillsammans med kriminalvården, ska komma tillrätta med våldsutvecklingen i vårt samhälle. Brottsligheten har satt sig för djupt.
Det handlar inte längre om enstaka individer som av olika skäl hamnat snett i tillvaron och blivit brottslingar. I dag är kriminalitet en livsstil som omfattar alltfler unga. De ser sig inte som en del av samhället, utan anser sig själva stå utanför. De känner ingen lojalitet och saknar ofta normala spärrar.
Vi vill gärna tro att det ändå ska fungera. Att ta till en enkel lösning, en reform eller lagskärpning som bryter den här utvecklingen.
Tyvärr kommer varken längre straff eller hårdare tag att förändra dagens kriminalitet i nämnvärd utsträckning.
Därmed inte sagt att vi inte ska använda oss av just lagskärpningar. Ett antal förändringar är helt nödvändiga, av det enkla skälet att de flesta av oss är laglydiga, skötsamma människor som vill leva i lugn och trygghet. Vi måste skyddas mot våld och annan kriminalitet. Ett brottsoffer ska inte behöva riskera att möta den kriminelle ute på gatan dagen efter en rättegång.
Passivitet från polis och andra myndigheter leder till att kriminaliteten tillåts dominera, vilket är fullständigt oacceptabelt.
Ordentliga fängelsestraff och att samhället markerar hårt mot brott fyller på så sätt en viktig skyddande funktion. Den totala brottsligheten i samhället påverkas dock i mindre grad av den sortens reformer.
Vill vi minska brottsligheten, som i dag främst växer genom rekrytering till de kriminella gängen, krävs andra slags åtgärder. Vi behöver få unga människor att se värdet i ett laglydigt liv. Två områden är av särskild betydelse:
1. Samtidigt som straffen för brottsliga gärningar bör vara skarpa och kännbara, är det lika viktigt att det finns en vårdande del.
Under tiden en person är frihetsberövad måste man jobba med inställnings- och attitydsförändring. Det kan handla om avprogrammering, missbruksbehandling, studier eller annat som kan ge ett normalt fungerande liv efter strafftiden. Denna vård måste vara individuell och bygga på en ömsesidig vilja till förändring.
Sköts det och framgång skönjas, skulle man kunna tänka sig att tid avräknas från det ursprungliga straffet. Avräkning ska vara en morot för god prognos som samhällsmedborgare och inte en rättighet som idag.
2. Det kanske viktigaste området för att nå en verklig förändring på djupet är att skola och socialtjänst måste få bättre förutsättningar att göra sitt jobb.
I skolan ska alla barn få känna sig dugliga och behövda, trots att de kanske inte är mönsterelever. Det betyder inte kravlöshet, utan tvärtom att krav ställs på den enskilde eleven. När alla elever ska stöpas i samma form och lära sig exakt samma saker kommer en del att misslyckas och falla ur. Att misslyckas i skolan ger en enormt negativ prognos för framtiden. Därför behöver skolan – och i de fall skolans resurser inte räcker socialtjänsten – tidigt fånga barnen i riskzonen. Det är inte lätt, utan kräver både disciplin och kärlek.
Gör vi inte det, kommer dessa barn att göra allt de kan för att synas på annat sätt, såsom att ställa till sattyg bara för att få uppmärksamhet. Detta beteende leder senare till kriminella grupperingar där de får sin identitet bekräftad. Där har de inga problem att klara proven.
Det som föräldrar och samhället misslyckas med, lyckas de kriminella gängen med till 100 procent. I gängen får dessa barn och unga en ny samhörighet, en gemenskap där de passar in.
Ser vi hur den här utvecklingen går till kan vi också göra någonting åt den. Faran är när man från politiskt håll slutar bry sig. Då är det bara de enkla lösningarna som förs fram. Men då är man också delaktig i skapandet av dessa våldsmonster.
Thomas Martinsson
polis i område Stockholm City
Åsa Jansson
förskollärare i Gottsunda, Uppsala
Skribenterna är engagerade i partiet Medborgerlig Samling (MED)