Svenska politiker ur de flesta partier berömde sig ända fram till i våras över att ha varit mer pådrivande än politiker i många andra EU-länder för att länderna i Baltikum och Östeuropa skulle släppas in som medlemmar i EU. Berömmet var också till stor del välförtjänt. Det var under många år en påtaglig skillnad mellan det svenska - och allmänt nordiska - intresset för EU:s östutvidgning och de attityder som var vanliga längre söderut.
Men när datum för EU-inträdet närmade sig var alla tidigare argument som bortblåsta. Tänk om östeuropéerna skulle utnyttja EU:s principer om fri rörlighet och söka arbete t ex i Sverige! Tänk om de skulle komma hit och belasta svenska bidragssy-stem! Det som nyss framställts som en enastående möjlighet att långsiktigt trygga fred och ekonomisk utveckling i hela Europa förvandlades plötsligt till ett hot mot svenska löntagare och svensk välfärd.
Regeringens inspirerade visionärer förvandlades i ett slag till småskurna nationalister. Och de två ledande oppositionspartierna - moderaterna och folkpartiet - såg plötsligt framför sig en utveckling där socialdemokraterna skulle kunna vinna poäng på att ha föreslagit "övergångsregler" för östeuropéerna men fått dem avslagna av en tjurskallig riksdag som höll fast vid den vision om Europa som hittills väglett Sveriges officiella politik.
Bäst alltså att föreslå övergångsregler i egen tappning för att inte bli sittande med Svarte Petter när missnöjet med ester, polacker och andra som kanske skulle ta svenska jobb och leva på svenska bidrag började breda ut sig. Att partier som hyllar likabehandling och fri rörlighet och där ledande medlemmar i åratal verkat för stöd till de gamla kommunistländernas demokratisering tvärtom borde stå upp för sina principer tycktes inte föresväva många
Några revolterande folkpartiledamöter och riksdagens voteringsordning gjorde att övergångsreglerna avslogs. Och facit har alla kunnat se under hösten - det har inte blivit någon invasion av jobb- och bidragssökare från öst.
Hela hotbilden var ett hjärnspöke och alla som intresserat sig för flyttningsrörelser mellan länder visste redan från början att den var just detta. Ändå uppstod under några vårmånader en form av politisk panik inför en hopfantiserad invasion av östeuropéer.
Av de etablerade partierna var det - till mångas överraskning - bara centern som inte rycktes med. Folkpartiet och moderaterna vill synbarligen inte längre höra talas om ämnet och lär knappast återkomma i frågan.
Hur det är med socialdemokratin är mer osäkert. Förra veckans riksdagsdebatt om konflikten kring det lettiska byggföretag som fått ett uppdrag i Vaxholm visade tydligt att partiet under vissa omständigheter kan komma att driva saken i nästa valrörelse. Den kommer att formuleras som en fråga om fackliga rättigheter i Sverige men den ofrånkomliga undertexten blir att utlänningar ska hållas borta från den svenska arbetsmarknaden. Väljer socialdemokraterna en sådan uppläggning kan följderna för samhällsklimatet bli allvarliga.
Frestelsen att ta poäng på verklig eller förmodad misstro mot "utlänningar" kan bli mycket stark för politiker som har problem med väljarunderlaget. De tyska kristdemokraterna spelade inför EU:s toppmöte förra veckan ogenerat på misstro mot muslimer och turkar genom att motsätta sig Turkiets ansökan om medlemskap i EU. Deras motsvarigheter i Österrike vill inte riskera väljarflykt till Haiders främlingsfientliga parti och väljer därför att själva spela rollen som det parti som ska värna landet mot den turkiska faran.
Några motsvarande utspel riktade mot Turkiet eller mot muslimer i allmänhet har - hittills - inte förekommit i Sverige. Men det som hände i våras visar att vårt land inte är immunt mot den sjuka som just nu smittar så många andra länder i Europa. Det vore befriande om partierna i Sverige vågade satsa på motsatt strategi - att vinna väljare och respekt genom att hålla på förnuft och känsla för det anständiga.