Nuonaffären har hittills inneburit en ren förlust om 15 miljarder för statsägda Vattenfall. Den slutliga förlusten kan mycket väl bli den dubbla. När affären framhålls som det sämsta svenska bolagsköpet genom tiderna är det inte helt taget ur luften
Men två saker oroar i den efterföljande debatten. Dels att fokuseringen på att hitta syndabockar, från Vattenfalls dåvarande vd Lars G Josefsson till dåvarande näringsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg, avleder uppmärksamheten från att det är den förda politiken som är problemet. Dels att privatisering lyfts fram som medicin mot liknande katastrofala affärer i framtiden.
Även om det är uppenbart att Maud Olofsson varit för svag gentemot Vattenfall när hon inte stått upp för det egna departementets slutsatser - att prisetför Vattenfalls förvärv av Nuon var upp till 30 miljarder för dyrt - är det inte på en enskild minister fiaskot kan skyllas.
Det är politiken som under lång tid varit felaktig, synen på varför staten över huvud taget äger bolag. Bolagsstyrningen har i princip stavats Högt avkastningskrav, punkt.
För allt därutöver har svaret från regeringsföreträdare varit att man vill hålla staten på en armslängds avstånd, för att låta de statliga bolagen fullt ut agera efter affärsmässiga principer. Därvidlag är det inte bara Vattenfall som hamnat snett, Telia och SJ är andra statliga bolag där den statliga styrningen havererat.
Inga regler utan undantag, public service-bolagen ska naturligtvis vara på just en armslängds avstånd från regering och riksdag, utifrån SVT:s och SR:s särskilda uppdrag att granska makthavare. Men för de allra flesta statliga bolag borde gälla att den statliga styrningen ska vara stenhård för att uppnå de politiska mål en riksdagsmajoritet satt.
Borde inte exempelvis god telekomservice i hela Sverige ha varit viktigare för Telia än engagemang i Uzbekistan? Borde inte väl definierade avgränsningar om vilken tågtrafik som SJ ska ansvara för, och vad som kan utföras av andra, ha kunnat möjliggöra fokus på en fungerande trafik? Och hur stor andel förnybar energi hade vi inte haft i Sverige om Vattenfall under de senaste 30 åren fokuserat på vind-, sol- och vågkraft, i stället för att jaga kortsiktiga vinster genom att köpa europeisk kolkraft andra strävar att avveckla?
Från olika håll framförs nu att staten ska sälja delar av, eller hela, Vattenfall. Möjligtvis hade Nuonaffären aldrig blivit av med en försiktigare ägare än vad staten varit. Men vad man också skulle tappa är det energipolitiska verktyg Vattenfall kunde vara i arbetet för en omställning till helt förnybar energiförsörjning.
Även i Uppsala kommun har funnits perioder där mantrat varit att politiken inte ska störa de egna bolagens möjligheter att drivas affärsmässigt, en inställning som kan sägas ha kulminerat vid Uppsalas egen omvända Nuonfiasko - försäljningen av Uppsala Energi till Vattenfall.
Vid sidan av intresset att få en tillfällig inkomstkälla fanns då också en argumentation att kommunen inte skulle ägna sig åt att politiskt styra ett energibolag. Statligt ägda, men inte så politiskt styrda, Vattenfall ansågs vara en lämplig part att sälja till. Från och med den rödgröna majoritet som tillträdde 2002 har agerandet i Uppsala kommun dock varit den motsatta, ett aktivt bolagsägande där de kommunala bolagen används till att uppnå politiska målsättningar, i samverkan inom koncernen och med kommunen. Den efterföljande alliansmajoriteten i Uppsala har i allt väsentligt fortsatt att arbeta i denna anda och även kommunrevisionen bidrar i det lilla till en sammanhållen, aktiv bolagsstyrning genom att arrangera återkommande bolagsdagar där gemensamma frågeställningar kan dryftas och goda exempel spridas.
Med Miljöpartiet som regeringsparti 2014 kommer den politiska styrningen av de statliga bolagen att skärpas, med tydligare ägardirektiv. Men det gäller att alliansregeringen inte innan dess försöker parera den kritik man nu utsätts för från olika håll genom en forcerad avyttring av statliga bolag!
Niclas Malmberg
riksdagskandidat (MP)
UNT 5/3 2013