Svenska Kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Med den innehållsrika och uppfordrande meningen har Partipolitiskt Obunda i Svenska Kyrkan formulerat sin vision.
I centrum för kyrkovalet har Posk som partipolitiskt obunden grupp fokus på tre frågor. Alla tre har stor betydelse för församlingslivet i Uppsala. Den första handlar om att sätta församlingen i centrum. Och den markeringen behövs när fem stora pastorat vid årsskiftet läggs samman till ett enda stort pastorat för hela Uppsala. De närmaste åren blir det om möjligt ännu viktigare än på senare tid att konkret vara en närvarande kyrka som erbjuder en kristet öppen gemenskap för varje människas växt och fördjupning.
Den andra valfrågan handlar om att Svenska Kyrkan genom sina församlingar och medlemmar ska ta på sig en tydligare social roll, tala det handlingens språk som ger människor befrielse och livsmod. Diakoni kallas det och handlar om att möta människors materiella och sociala behov, men också att vara en profetiskt röst som protesterar där frihet och rättvisa inte råder.
Den tredje valfrågan handlar också Svenska kyrkan ska vara trovärdig, om reellt medlemsinflytande och om att rätt använda medlemmarnas pengar. Den speciella ordningen med kyrkoval och politiska partier i Svenska Kyrkan användes första gången 1931 och då röstade 1 av 5 medlemmar med rösträtt. Rekordåret 1934 röstade 23,9 procent och knappt 40 år senare, 1973 hade andelen röstande minskat till 15,2 procent. Ytterligare 40 år senare röstar färre än så.
Ett 80 år gammalt system har för länge sedan passerat sitt bäst före-datum. Det luktar inte gott och det läcker energi och pengar. Att valet skulle ge tillfälle att tala om allt gott församlingarna genom sina aktiva medlemmar och medarbetare uträttar är ingen tillräcklig anledning för mångmiljonrullningen var fjärde år. Med direkta insatser utan omvägar så kunde samma pengar och människors tid och kompetens göra så mycket större nytta i församlingarnas vardagsverksamhet och i medlemskommunikationen. Svenska Kyrkan ska vara demokratisk, mer än i dag.
När jag i dag lägger ut valsedlarna för det lokala valet till nya kyrkofullmäktige för Svenska Kyrkan i Uppsala framför mig, så ser känner jag igen dugliga och engagerade kyrkomedlemmar på nästan alla de tio valsedlarna. Jag skulle vilja ha möjligheten att fördela mina tre personvalskryss på mer än en av dessa.
Och jag skulle vilja utöva min rösträtt utan att bidra till ett slöseri med resurser, utan att bidra till ett system som skymmer sikten för vad just dessa människor så ofta är eniga om: Att det finns ett uppdrag från Jesus som ska omsättas i ord och handling.
Svenska Kyrkan är en folkkyrka därför att hon samlar människor omkring Jesus och söndagens festgudstjänst, högmässan är ett nödvändigt nav, utan vilken allt faller samman som ett hjul där ekrarna förlorat sitt gemensamma fäste. Hon är ingen åsiktsgemenskap utan mer en livsgemenskap. Och kyrkans folk är mycket mer än bokens ett bordets folk. När nattvardsbordet är avdukat kommer sändningsord som ett löfte och en uppmaning: Gå i frid och tjäna Herren med glädje. Frid och fred som gör hela veckan “vardagshel” och en glädje att dela i mötet med människor och en arbetsglädje som räcker till nästa helg. Det är ingen dålig utväxling på min egen futtiga insats i kyrkbänken.
Min vision om en levande del i Uppsala av av den världsvida kristenhet, som Svenska Kyrkan ingår i, är på många sätt min egen och rätt personlig. I kyrkovalet väljer jag att stödja valprogrammet för den grupp som jag ändå känner igen mig mest i, och röstar på de människor som jag dessutom vet kan sin sak och står beredda att lägga sin tid och kraft på att orden ska bli verklighet. Det är mitt positiva val och inget ställningstagande mot någon annan kyrkomedlem eller grupp av medlemmar. Min rösträtt är min medlemsrätt och jag använder den.
Martin Garlöv
nr 42 på POSK-listan
UNT 13/9 2013