”Distans skapas – kyla uppstår”. I en kultiverad språkdräkt underkänner Rikard Ekholm gestaltningen av stationsområdet i Uppsala (UNT 10/7). Jag har väntat på den här sågningen i flera år. Stationsutformningen är förfärlig. Det är så pinsamt att jag i det längsta inte har velat dryfta det annat än privat. Men okej – bladet från munnen.
När den bortglömda stationen och hela området skulle omgestaltas hade man tidernas chans att göra ett bestående, varmt och inbjudande intryck. Man har sumpat chansen. Till Ekholms väl avvägda kritik vill jag tyvärr även lägga en kritik av hans enda positiva utsaga, nämligen att platsen är funktionell. Det är den inte. Några viktiga detaljer:
- Ekholm säger att det inte regnar in i stationen, det gör det på sätt och vis. Mellan den uppvärmda svarta kuben, som utgör en alltför liten vänthall, och den vindpinade undergången finns ett par fåniga, radhusaktiga och kantlysande (?) takutsprång. Dessa skyddar inte alls från regnet mellan undergången och vänthallen. Innanför radhustaken har man dessutom varit tvungen att dubblera automatdörrarna av just klimatskäl. Av samma skäl skulle man kunna glasa in en del av undergången så att den klimatskyddat förbinder vänthallen med glaskuben, P-garaget och östra sidans yttre trappuppgång (trappuppgången har kanske åtgärdats mot ishalka men skulle med fördel kunna inglasas). En inglasning på detta sätt skulle i ett slag rädda mycket som blivit fel med resecentrum.
- Den avgörande funktionella kritiken är att man klippt av två genomgående spår och i stället byggt fyra stoppbockar. Därmed förlorar järnvägen resenärer på genomgående tåg vilket ger många tomma stolar och helt enkelt mindre effektiv tågföring. Dessutom har man missat möjligheten till två plattformslägen vid spår 1 där man skulle ha kunnat gå direkt in och ut ur staden längs en huvudplattform.
- Många pendlare måste stämpla sina kort innan de går på Stockholmståget. Trots den omåttliga glaskuben mellan de avklippta järnvägsspåren har stämpelklockorna placerats två meter utanför kubens tak där regn, snö och is är allmänt förekommande och ofta en kraftig motsol som omöjliggör avläsning av den digitala skärmen. I glaskuben finns inte ens en monitor om ankommande tåg, just där många vill välkomna eller ta farväl. Varför denna enorma glaskub?
- Gångavståndet till bussarna på Kungsgatan är onödigt långt över en piazza som kan säljas till Italien. Alla bussarna kunde ha dragits närmare stationen och Kungsgatan kunde ha blivit en bred esplanad och gett rymd framför teatern. Näckens polska skulle därmed ha fått en fastare inramning. De döda 60-talsfasaderna på Kungsgatan bör lämnas ut till arkitekttävling för kreativa ombyggnadsförslag.
- Plattformstaken såväl för tåg och bussar är så höga att de, trots troligen höga kostnader, inte ger mycket klimatskydd. Det finns säkert en krystad förklaring men när Lunds station byggdes om kunde låga trätakskonstruktioner behållas. Varför inte här?
Det finns en fördel med denna kollektivtrafikterminal, nämligen parkeringsgaraget. Det har grävts ned på ett sätt som man inte orkade göra med spåren. Ett smutsigt tips: Kör ned i garaget och fram till undergången. Där är det bara en halvtrappa till alla uppgångar. Här kan du hämta och lämna på ett elegant sätt och du kan få din smutsiga bil tvättad.
Nu får vi leva med eländet. Jag tror inte vi ska hoppas så mycket på arkitektens tröst, det vill säga att trädens grönska och maskrosorna mellan spåren ska förläna stationen något skimmer.
Däremot kan det visa sig enklare, inte minst på grund av DDR-arkitekturen, att bygga ut framtidens transportmedel, spårbilsbanor i luftrummet över stationsområdet. Med sina mjuka linjer i hållfast tunnstål (utan betong) skapar de den spänning och glädje som dagens resecentrum saknar. Och kanske kan den överstora glaskuben helt enkelt bli en spårbilsterminal i ett nytt tredje plan. Spårbilslinjerna kan binda samman hela Uppsala och så småningom hela Uppland med halverade restider jämfört med dagens tidtabeller – utan tidtabeller. Då får resecentrum bokstavligen ett lyft och Uppsalas undergång blir bara en övergång till framtiden.
Kjell Dahlström
arkitekt
UNT 18/8 2012